Bevara skogsbruket
Skogsutredningens uppdrag var att kunna nå en kompromiss i debatten om skogsvård samtidigt som den skulle arbeta utifrån en äganderättslig utgångspunkt. När den presenterades på måndagen var därför förslagen en blandning av hårdare och mjukare regler. Som de flesta kompromisser lämnade utredningen dock båda sidor missnöjda.
Ett illustrativt exempel gäller Sveriges internationella åtaganden om att värna biologisk mångfald, som är grunden för skogsvården. I sina särskilda yttranden anser flera företrädare för miljörörelsen att Skogsutredningen har tolkat kraven för snävt. Medan företrädare för skogsbruket tvärtom menar att utredningens tolkning är för bred. Den tycks också ha gjort en extensiv tolkning av regeringens direktiv.
Att de två sidorna inte ens är överens om vilka våra åtaganden är, beror på att de har i grunden motsatta perspektiv. Där finns också konfliktens kärna: Ska naturen brukas eller inte?
Ett par av utredningens förslag är välkomna steg mot ett stärkt ägar- och brukarperspektiv. Viktigast är kanske att Skogsstyrelsen bör upphöra med sin inventering av nyckelbiotoper. Det bygger dels på en bedömning att inventeringarna saknar lagstöd, dels på att en klassificering som nyckelbiotop i praktiken innebär avverkningsstopp utan rätt till ersättning.
Utredningen föreslår vidare att huvudregeln för formellt skydd av skog ska bygga på frivillighet. Det är ett stort steg framåt. Inte minst är det ett erkännande för de ägare som i generationer förvaltat skogsskiften.
Ett annat förslag är att begränsningar för att bruka fjällskog med höga naturvärden ska ersättas ekonomiskt och att det ska ske skattefritt. Trots dessa rimliga förslag blir dock den samlade bilden av Skogsutredningen att bruk skulle vara ett problem i sig.
Tydligast framgår det av förslaget att skydda ett 100 mil långt bälte fjällskog. Det innebär att totalt 500 000-525 000 hektar produktiv skogsmark ska läggas i träda. Visserligen ska ersättning utgå till ägarna, men signalen till ägare och skogsnäring är tydlig och här går också utredningen något på tvärs mot sitt uppdrag.
Skogsbruket tonas ned även beträffande den så kallade bioekonomin. Vilken innebär att vår klimatpåverkan minskas genom att byta ut fossila bränslen och material. För skogsindustrin betyder det ökad användning av trä som exempelvis byggmaterial och att restprodukterna sedan nyttjas som biobränsle till värme och el.
Dessa aspekter av bioekonomin lyfts förvisso i Skogsutredningen. Men de blandas också med förslag på ökad turistnäring och friluftsnäring. Slutsatsen blir att bioekonomin kan främjas av att bevara skog i stället för att bruka den.
Fokuset på besöksnäring som del av bioekonomin motiverar exempelvis ett förslag om att Sveaskogs fyra ekoparker, däribland Hornsö, ska omvandlas till nationalparker.
Ambitionen att mötas halvvägs i skogsfrågan faller platt när skogsbruk i så hög grad framförs som något som bör undvikas. Att skogen brukas borde tvärtom vara utgångspunkten också om den gröna klimatomställningen ska kunna genomföras.
