Bespara oss öknamnspolitiken
Nog är det för all del anmärkningsvärt. Först skällde Magdalena Andersson (S) ut Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på ett badrum i samband med en partiledardebatt under riksdagsvalet förra året. Nu berättas det om hur Andersson talat om att polisanmäla Liberalernas partisekreterare Gulan Avci – på grund av hennes kritik mot Socialdemokraternas hantering av riksdagsledamoten Jamal El-Haj som deltog i en kontroversiell Palestinakonferens med Hamaskopplingar.
Det är ett oansvarigt beteende. Man borde kunna förvänta sig mycket mer från en person som både är partiledare för det största oppositionspartiet och som dessutom har varit statsminister. Så visst har Andersson gjort bort sig i fråga om detta. Inte undra på att Socialdemokraterna först försökte tona ned det hela eller rentav förnekade att det inträffat.
Men, med det sagt är det också beklämmande att se hur vissa aktörer på den borgerliga planhalvan låter sig själva dras ned i gyttjan när de försöker framställa Magdalena Andersson som något slags argbigga genom att lansera öknamn som ”Arga Andersson”. Det är både tramsigt och föraktfullt. För att inte säga orättvist. Ibland gör partiledare fel, men det är inte skäl nog att smutskasta hela deras person.
Denna tröttsamma impuls att skapa öknamn för motståndaren syntes även under Anderssons företrädare Stefan Löfven, som en del föraktfullt kallade för ”svetsaren” ( som om det skulle vara något dåligt att ha bakgrund som svetsare?). Sådana förminskande fasoner uppnår inte mycket mer än att förråa debatten.
”Vad några enskilda individer skriver på Twitter blåses upp och får forma det politiska samtalet. En osund och helt orimlig dynamik.”
Det var inte länge sedan borgerligheten själv fick stå ut med liknande påhopp. Kritiker till Ebba Busch (KD) har återkommande gett sig på henne för allt från hennes klädsel och utseende till att hon tydligen skulle vara – för arg! Ett tema som uppenbarligen går igen. Svensk politik förtjänar bättre än sådana här elaka lågvattenmärken.
Fast man kan i och för sig fråga sig hur utbrett tjafsandet om ”Arga Andersson” verkligen är. Det kan knappast beskrivas som något allmänt grepp hos borgerliga skribenter eller en talepunkt i partikansliernas verktygslådor. Det hela tycks mest vara en ganska begränsad twitterföreteelse, något som använts av enstaka personer som den unge riksdagsledamoten Oliver Rosengren (M) eller irrelevanta fringepersoner. Bilden att det närmast skulle vara något slags allmän, borgerlig kampanj är helt vilseledande.
Ändå så lyckas detta på något sätt bli något som hamnar i den politiska debattens och rapporteringens centrum. Vad några enskilda individer skriver på Twitter blåses upp och får forma det politiska samtalet. En osund och helt orimlig dynamik, som påminner inte så lite om hur amerikanska medier i praktiken främjade Donald Trumps väg till makten genom att agera megafon för varenda liten dåraktighet han gav uttryck för på sociala medier.
Det borde inte vara för mycket begärt att låta debatten utgå mer från partiernas policyförslag eller det upplysta samtalet i pressen, i stället för randfenomen på sociala medier.
