Behandling med tydliga risker

Trots att partiet efter försäljningen av tidningsverksamheten 2005 är ett av Europas rikaste, har det haft anmärkningsvärt svårt att få genomslag och vinna stöd.

Under den senaste veckan har bilden av ett parti på tillbakagång bekräftats ytterligare. När Ipsos för Dagens Nyheters räkning undersökte vilket parti svenskar skulle rösta på om det vore val i dag, svarade endast 3,4 procent Centerpartiet. Och när Sifo å Aftonbladets vägnar frågade om allmänhetens förtroende för parti­ledarna, svarade bara en femtedel av de tillfrågade att de har stort eller mycket stort förtroende för Centerns partiledare Annie Lööf. ”Problemet vi har är inte akut, det är kroniskt”, som partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson säger till DN.

Men vad är då problemet? Partiledaren, svarar somliga – och kan nu anföra Aftonbladets förtroendemätning som bevis. Frågan är dock hur träffande sådana personfixerade politiska analyser egentligen är.

De passar visserligen väl ihop med en viss typ av medialt berättande, men mindre väl med den stats­vetenskapliga forskningens rön.

Och när det gäller att känna förtroende för partiledare, finns det så många olika sätt att uppfatta frågan att svaren knappast blir relevanta att jämföra. Handlar det om partiledarens hederlighet, ärlighet, analytiska skarpsyn, kapacitet att leda partiet eller förmåga att genomföra sin politik? Eller känner man förtroende helt enkelt för att man tycker likadant?

Enligt partiets egen analys är problemet ett annat, nämligen att Centern i dag inte upplevs tillräckligt tydlig eller angelägen. Förnyelsen i ”Sveriges mest spännande idéparti” stannade av, och det blev oklart vad partiet står för och vad det vill med Sverige.

Partiets sätt att angripa detta problem var att ta fram förslag till ett nytt idéprogram, som presenterades några dagar före jul.

Och nog var det tydligt alla gånger. Ja till fri invandring, ja till månggifte och nej till skolplikt var några av de mer uppseendeväckande förslagen.

Men idén att i grunden stöpa om Sverige, och göra om den gamla enhetsstaten till en federal struktur där regioner och kommuner skulle kunna stifta sina egna lagar, är inte mindre radikal. Kombinerat med talet om globalitet, nationens minskade värde, gränsöverskridande gemenskaper och att staten bör vara så liten som möjligt ger det närmast intryck av att vad partiet vill med Sverige är dess nedmontering.

Doktor Jonsson är emellertid övertygad: ”Vi har ställt diagnosen, känner oss säkra på att den stämmer, och nu genomför vi behandlingen.”

Vad diagnosen tycks ha bortsett ifrån, är dock att tydlighet inom partipolitiken blir något positivt först när det finns en gemenskap som kan företräda den. Att spåna fram liberala, frihetliga, positioner är i sig ingen konst – frågan är vilka människor inom Centerpartiet som med trovärdighet kan stå för dessa positioner. Varken lokalt eller nationellt är det lätt att komma på särskilt många namn.

Och ändå var just detta något som togs upp i den valanalys som ligger till grund för dagens behandling: glappet mellan nationellt och lokalt budskap, bristen på budbärare.

Genom att ensidigt satsa på abstrakt liberal tydlighet vidgar Centerpartiet snarast detta glapp, och reducerar antalet förtroendeingivande budbärare ytterligare. Att detta skulle vara lösningen på partiets problem, akuta såväl som kroniska, förefaller ytterligt osannolikt.

Stödet för Centerpartiet, och förtroendet för ledaren Annie Lööf, är nere på historiskt låga nivåer.