Bättre samverkan behövs mot gängen
I grunden valdes den borgerliga regeringen för att hantera de kriser Sverige står inför. Energikrisen, säkerhetsläget, integrationssvårigheterna, gängvåldet. Ambitionen att råda bot på dessa är den nuvarande regeringens själva raison d'être. Hur väl man lyckas på dessa punkter kommer också att bli det regeringen står eller faller med.
Under torsdagen kunde regeringen också presentera några av de steg man vill ta i kampen mot brottsligheten. Bland annat skärpta straff för brott i kriminella nätverk och utökade möjligheter till preventiva tvångsåtgärder.
Därtill vill man i ett första steg mot en ”lex Luna” införa ett ny huvudregel i sekretesslagstiftningen för att polis, socialtjänst och skola ska kunna dela information med varandra i syfte att stävja gängens nyrekrytering av unga.
Samarbete mellan socialtjänst, skola och polis behöver förbättras. Som en granskning i programmet Kaliber på Sveriges Radio kunde visa 2021 så hade nästan samtliga fall där minderåriga dömts för mord de senaste åren utretts och fått insatser från socialtjänsten innan morden begicks. Det vittnar om ett misslyckande.
”Kännedomen om de redan existerande sekretessbrytande bestämmelserna, och hur de ska tillämpas, är låg och används inte som tänkt.”
Det kan dock diskuteras om det är just en förändrad sekretesslagstiftning som behövs. En rättsvetenskaplig undersökning av frågan, publicerad i Förvaltningsrättslig tidskrift 2020, pekar på att det utifrån gällande lagstiftning egentligen inte finns någon anledning till att det ska vara svårt för polisen att få ut nödvändig information från socialtjänsten. Även om socialtjänstens sekretess är stark finns det ”många sekretessbrytande bestämmelser som framför allt är tillämpliga då det gäller polisens brottsbekämpande arbete.”
Samma studie lyfter också fram betydelsen av tillit i samverkan mellan polis och socialtjänst, liksom vikten av "kunskap hos de som har att besluta om utlämnande av information.” Och oavsett hur mycket information som utbyts kommer det vara svårt att få användning av den om man inte har tillräckliga resurser för att vidta åtgärder.
Det är slutsatser som hamnar nära vad Brottsförebyggande rådet slog fast i en rapport häromåret – att kännedomen om de redan existerande sekretessbrytande bestämmelserna, och hur de ska tillämpas, är låg och därför inte används så som tänkt.
Frågan är vad en förändrad sekretesslagstiftning ska uppnå som inte redan är möjligt – och hur stor skillnad det kommer göra om lagen ändå inte tillämpas korrekt. Ett första steg för stärkt samverkan mellan polis och socialtjänst borde således vara att rikta in sig på frågan om resurser, kunskapsläget och korrekt tillämpning.
