Bättre på idéer än på strategi
När Moderaterna samlats till Sverigemöte i Karlstad är opinionssiffrorna krisartade och Alliansen är i gungning.
Kommentatorer jämför med Moderaternas katastrofval 2002 då partiet befann sig i ett fritt val i opinionen. Det krävdes ett partiledarskifte och en omvandling till Nya Moderaterna för att åter vinna väljare.
Men då valde de allmänborgerliga väljarna att fly av ideologiska skäl. Partiets trovärdighet i fråga om välfärdsstaten hade skadats på grund av löften om stora ofinansierade skattesänkningar. Partiet hade gått till val på en politik som bröt mot dess egen liberalkonservativa tradition.
Nu är läget ett annat. När partisekreteraren Tomas Tobé inledde mötet talade han om föga förvånande om poliskrisen. Bortsett från det tjatiga kravet på att sparka rikspolischefen - som om Polisens kris likt Moderaternas handlade om en person - var temat naturligt. Konfliktnivån i fråga om polisen är möjligen lägre nu än tidigare, men Moderaternas position är ett svar på växande otrygghet och poliskris.
Migrationsfrågan är ett annat exempel där Moderaterna inte ligger fel utan där partiets krav på det hela taget blev regeringspolitik. Moderaterna har många gånger tidigare hamnat vid felaktiga extrempositioner i denna fråga. Reinfeldts linje saknade en långsiktig plan, samtidigt har M-kommunalråd i Skåne som sagt nej till nyanlända skapat en bild av partiet som intolerant och inhumant.
Visst kunde takten i idéutvecklingen och det politiska förnyelsearbetet vara högre. Få kan dock slå Reinfeldtårens fenomenala arbete på detta område när partiet i grunden förändrades. Moderaterna liksom övriga Alliansen har varit dåliga på att berätta om vilken betydelse regeringsårens reformer har haft för den ekonomiska utvecklingen för landet.
Det räcker heller inte att bara säga nej till regeringsförslag gällande skattehöjningar och det saknas svar på frågor som rör skola och vård. Den S-ledda regeringen har i dag stora problem med att uppfattas som välfärdsbärande, ändå svarar inte M-företrädare om annat än att kritisera Ilmar Reepalus antivinstutredning. Samtidigt har inte Kristdemokraterna med vanligen högre välfärdsambitioner eller Liberalerna med stolta traditioner på området vunnit välfärdsrösterna.
Det är alltså inte de stora dragens politik som är problemet, utan de taktiska valen i det parlamentariska maktspelet. DÖ-låsningen och de två följande helomvändningarna har skapat trovärdighetsproblem och väljarflykt framför allt till Centern.
Trender fungerar ofta självförstärkande, särskilt i politiken där framgång föder framgång. Partier som backar får återkommande svara på frågor om opinionssiffror, medan ett parti som får ökat stöd får svara på frågor om dess politik. Inget talar därvidlag för att Sverigemötet blir någon omedelbar vändpunkt för Moderaterna.
Men det hade varit än svårare för Moderaterna om partiets kris bestått i att det politiska innehållet varit i otakt med tiden.
