Bättre moralisk kompass i politiken, tack
Verkligheten bjuder alltid motstånd, så löd Uppsalaprofessorn i religionsfilosofi Eberhard Herrmanns grundtanke. Och verkligheten knackade sannerligen både bokstavligt och bildligt på riksdagsledamotens Jörgen Hellmans (S) dörr när SVT:s Uppdrag granskning fann den förfallna bostad han påstod sig bo i. Hellman, ordförande i skatteutskottet, visade sig vara folkbokförd på en adress där han varken kunde diska eller gå på toaletten, då fastighetens avlopp var underkänt.
Skälet för det primitiva boendet var inte att leva närmare naturen, utan att kvittera ut ersättningar för ledamöter som bor mer än fem mil från Stockholm. Pengar Jörgen Hellman menade att han ”hade rätt till”. I runda slängar har den summan landat på 700 000 av skattebetalarnas pengar. Efter uppdagandet lämnade Hellman alla sina uppdrag, men menade samtidigt att han inte gjort fel, utan enbart krävt det han har ”rätt till”. Det är en avslöjande inställning till sitt uppdrag och till samhället.
Nu är skatteutskottets ordförande inte den ende och sannolikt inte heller den sista som trixar sig till ersättningar under en sådan rättighetsförespegling – och för att det är möjligt. Inte heller är problemet isolerat till ett specifikt parti. Naturligtvis är det särskilt uppseendeväckande när en person som har förtroendeuppdrag just gällande samhällets fundament – skatterna, våra gemensamma resurser – ser till att sko sig själv på skattebetalarnas bekostnad.
Men, händelsen blixtbelyser även att det behövs ett omfattande arbete med moralisk upprustning inom politikerskrået. Kraven på integritet, återhållsamhet, sans och förnuft behöver helt enkelt öka avsevärt. Medborgarna ska kunna ställa högre krav på politiker än på andra. Att få förtroendet att företräda människor är en fråga om att krav ställs och ansvar läggs på ens person. Det gäller att ha moraliska ryggradsreflexer och har man inte det måste man lära sig att förstå och leva efter vad som fordras.
”Nu är skatteutskottets ordförande inte den ende och sannolikt inte heller den sista som trixar sig till ersättningar under en sådan rättighetsförespegling – och för att det är möjligt.”
Detsamma gäller i andra delar av samhället. En föreningsordförande väljs exempelvis för att medlemmarna har förtroende för vederbörande. Det finns moraliska riktlinjer att leva upp till och personliga förutsättningar som är nödvändiga. Dessa anspråk behöver en renässans i Sverige, ett land som lider av brist på tillit och ett ökande förakt för folkvalda.
En väg att gå är att uppvärdera de dygder som tills alldeles nyss bar upp förtroendepositionerna i vårt land. Dygder som plikt, måttfullhet, rättrådighet, ödmjukhet, klokhet och flit. Integritet kräver eftertänksamhet. Det är något helt annat än att trixa sig till det man anser sig ha ”rätt till”.
Folkvalda behöver vara goda exempel, för att det ska bli verklighet måste den etiska reflektionen bli en del av det politiska arbetet och moralen lyftas upp som en förutsättning för att erhålla ett av samhällets hedersuppdrag.
