Bara lärarna kan rädda kunskapsskolan
Forskning visar föga överraskande att de så kallade glädjebetygen, rätteligen kallade för fuskbetyg, i lägre utsträckning sätts av behöriga än obehöriga lärare. Behöriga har helt enkelt styrkan i sin profession att tillbakavisa krav från föräldrar och rektorer som trycker på för högre resultat.
Att stärka professionen löser naturligtvis inte glädjebetygseländet, men det är en bit på vägen. En svagare lärarkår har bidragit till en maktförskjutning i svensk skola där administratörer, skolledare, friskolechefer och till och kommunpolitiker fått inflytande över beslut som annars legat på lärarnas yrkesansvar, som inköp av läromedel. Därmed har läraren i sin mest centrala position - i sitt eget klassrum- blivit utifrånstyrd på ett nytt sätt.
Visst har insatser genomförts för att stärka lärarkåren; förstelärarreformen och införandet av lärarlegitimationen är två betydelsefulla exempel. Borgerliga politiker har lagt alltför stort fokus – och tilltro - på driftsformer och konkurrens och alldeles för lite engagemang på lärarens roll och uppdrag.
Marknadsstyrningen har i varje fall inte stärkt professionen och den förra regeringens försök att lösa lärarbristen genom att korta den pedagogiska utbildningen för personer som redan har en examen får möjligen en kortsiktig positiv effekt, men i det långsiktiga perspektivet stärks inte yrket. Tvärtom. Det fungerar sällan eller aldrig att åtgärda problemet med bristyrken genom sänkta krav eller olika snabbspår. Sjunkande status för yrket är istället vanligen konsekvensen.
”Nu anas emellertid konturerna av ett skifte.”
Nu anas emellertid konturerna av ett skifte. När Skolverkets digitaliseringsstrategi stoppas av skolminister Lotta Edholm (L) och traditionella läromedel värderas upp innebär det inte bara att läsning prioriteras framför surfning utan också att en process som flyttat makt från lärare till administration och politik stoppas. Digitaliseringsstrategier är beslut som vanligen fattas i andra forum än i lärarrum och ämnesexpeditioner. Det är en fråga där förvaltning, vinstjagande och trendkänsliga ekonomichefer och kommunpolitiker i högre grad är inblandade. Därför har digitaliseringen i sig påverkat lärarnas autonomi och möjlighet att utöva sin pedagogiska frihet i klassrummet.
Om den tidigare regeringen öppnade för sänkta krav och snabbspår presenterade utbildningsminister Mats Persson (L) på onsdagen direktiv till en utredning om förändringar av en lärarutbildning som i dag präglas av att var femte student hoppar av sannolikt beroende på alltför låga antagningskrav.
Nu ska frågan om lämplighetskrav vid antagning diskuteras liksom hur antagningskraven ska kunna höjas och utbildningarna bli mer forskningsanknuten. Lägg därtill att ministern deklarerade att förmågorna ”läsa, skriva och räkna” ska prägla utbildningen mer än i dag.
På den punkten har utbildningsdepartementet fått kritik för att vilja styra innehållet i en specifik professionsutbildning och därmed inte tillerkänna akademins frihet den betydelse som den förtjänar. Där får utredaren ett arbete att göra för att balansera lärosätenas fria roll med regeringens rimliga krav på inriktning och kvalitet för att höja resultaten i svensk skola.
Men om vägen är kantad av debatt borde det råda enighet om målet; att återupprätta kunskapsnationen genom att stärka lärarkåren.
