Backa inte om yttrandefriheten
Det skulle kunna vara årets ironi att ett stort antal stater som står bakom den Samarbetsorganisationen för muslimska stater ( (OIC) kritiserar Sverige för diverse brott mot de mänskliga rättigheterna mot bakgrund av flera Koranbränningar. Under organisationen paraply återfinns inga liberala demokratier, bara diktaturer och auktoritära stater.
Men när regeringen via Utrikesdepartementet (UD) i starka ordalag fördömer brännandet av muslimernas heliga skift handlar det mindre om att förbättra Sverigebilden i stater där ledningarna själva förföljer eller begränsar minoriteter än om att minska riskerna för terrordåd på svensk mark. Terrorexperter varnar för att de muslimska staternas ledares ilska kan trigga islamistiska grupperingar att angripa svenska mål. UD:s agerande måste betraktas mot det allvar som råder – och UD sitter också på ett bredare underrättelseunderlag. Att Påven engagerar sig i frågan och tar avstånd från bränningar av heliga skrifter vittnar också om hur den heliga stolen som Vatikanen kallas för i diplomatiska sammanhang identifierar risker för ökade religionskonflikter.
Det är fullt möjligt att i en demokrati och rättsstat förbjuda bränningar av religiösa urkunder. I flera grannländer existerar sådana regler. Frågans vikt också för moderata muslimer ska ses i ljuset av Koranens ställning inom islam. Koranen kan beskrivas som uppenbarelsen inom islam. Den är ofelbar, kan bara vara skriven på arabiska för att vara en äkta koran och därför rör ett angrepp på skriften upp mycket starkare känslor än skändningar av Bibeln i en kristen präglad kultur. Bibeln är för den kristna skriven av människor och i det formatet ligger att dess böcker innehåller motsättningar och att den kan tolkas och kritiskt diskuteras. I förlängningen också angripas.
Yttrandefriheten eller demonstrationsrätten är aldrig helt oinskränkta och rättsvetare har också omtalat att en bränning av Koranen skulle kunna ses som förargelseväckande beteende.
Till den åsikten instämmer Sveriges kristna råd som i ett uttalande vill se en domstolsprövning av koranbränningarna. Men en långtgående ändrad syn på lagen om hets mot folkgrupp eller synen på förargelseväckande beteende som skulle ge av religiösa skrifter särskilt skydd måste rimligen komma via politiskt beslutsfattande och inte via att domstolar rejält utvidgar vad som är straffbart. Och då hör det till bilden att en blasfemilagstiftning riskerar att få betydligt fler konsekvenser i ett land med stor invandrad befolkning än att blott vissa skrifter inte får eldas offentligen.
”När Utrikesdepartementet hanterar frågan i dag måste emellertid sakfrågan diskuteras utifrån det grundlagsskydd som yttrandefriheten de facto har.”
När Utrikesdepartementet hanterar frågan i dag måste emellertid sakfrågan diskuteras utifrån det grundlagsskydd som yttrandefriheten de facto har. När departementet hävdar att koranbrännaren som fått tillstånd för sin grundlagsskyddade aktivitet ger uttryck för ”rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans” gör den vidsträckta tolkningar av handlingar som rimligen ska bedömas av rättsvårdande myndigheter. Något automatiskt likhetstecken kan inte sättas mellan om än tuff religionskritik och rasism.
I det ligger inte att regeringen ska stå tyst när omvärlden reagerar över koranbränningarna. Ändamålen helgar dock inte medlen. Det går att uttrycka att handlingar utifrån många grunder är olämpliga men faktiskt inte olagliga. Men i varje svar på protester mot Sverige i fallet måste yttrandefrihetens och demonstrationsrättens värdens framhållas. Det är att utöva ett styre under lagarna.
