Även Kalmar län behöver större familjer
Liksom riket i övrigt minskar befolkningen i Kalmar län. Enligt den senaste statistiken från Statistiska Centralbyrån (SCB) ligger Sverige nu på det lägsta barnafödandet som uppmätts sedan de svenska folkmängdsräkningarna startade 1749. Högsby är en av de kommuner i Sverige där barnafödandet nu minskat som mest jämfört med genomsnittet 2013-2022.
Region Kalmar län kunde i ett pressmeddelande om regionens befolkningsminskning berätta att Kalmar län år 2020 nådde en milstolpe: då var man efter en tids befolkningsökning tillbaka på samma befolkningsantal som på 1880-talet innan emigrationen till USA tog fart. 245 000 personer levde här då, 246 000 nu.
En glädjande återhämtning, även om den bilden förtjänar nyansering. Befolkningen i absoluta tal må vara återuppbyggd, men som andel av Sveriges befolkning är det en kraftig minskning. 1880 hade ju Sverige som helhet bara 4,5 miljoner invånare, jämfört med 10,5 miljoner i dag. Ur det perspektivet är alltså Kalmar läns befolkning nu mindre än hälften så stor som den var då.
Att allt fler får upp ögonen för den dåliga nativiteten och dess riskabla följdeffekter är ett välkommet uppvaknande efter åratal av indifferens. Ja, tidigare har det snarare varit vanligare att tala om befolkningsökning som en risk för samhället – som om det skulle leda till överbefolkning. Men utan tillräckligt hög nativitet kollapsar vår samhällsordning. Välfärden är beroende av att befolkningen fortsätter föda barn, och om svenskar slutar bilda familj kan inte samhället fortleva.
Ja, på sina håll fortsätter man till och med att tona ned det hela. För en månad sedan kommenterade DN:s ledarsida att det är ”normalt att barnafödandet går upp och ner”. Även om man erkände att dålig nativitet kan leda till ”praktiska problem” så fastslog man att det individuella valet att inte skaffa barn inte är dåligt – ja det ska rentav ses som att det beror på ”en utpräglat bra sak – att människor har fått mer frihet.”
”Att bilda familj och få barn är något gott i sig.”
Men en sådan hyperindividualistisk hållning tangerar nonchalans. Man kommer inte ifrån det innerliga sambandet mellan familjebildning och samhällets fortlevnad.
I kölvattnet av nyheten om SCB:s nya siffror har en del hypoteser kastats fram om vad orsaken kan vara. Det faktum att denna negativa trend är global och syns i så olikartade samhällen som Skandinavien, Sydeuropa och Japan pekar på att enkla förklaringsmodeller som olika kulturer eller religiösa traditioner inte är att skylla.
I Barometern (23/2) nämnde Johan Persson (S) den populära teorin om bristande framtidstro som en förklaring; man vågar inte sätta barn till världen i en orolig tid. Andra förklaringar som ibland dyker upp är man inte vill belasta klimatet, eller att barn har blivit för dyrt för låginkomsttagare – det senare en anledning till varför flerbarnstillägget fortfarande behövs.
Det ligger något i samtliga förklaringar, men i Dagens Samhälle (22/2) pekar Martin Kolk, forskare i demografi vid Stockholms universitet, på värderingar som en viktig faktor. Folk fokuserar i dag mer på självförverkligande, som ses som viktigare än barn och familj. En syn som i och med sociala medier enkelt sprids världen över.
Ingen i Sverige ifrågasätter individens valfrihet. Människor är inte maskiner och det finns mängder av tänkbara anledningar till varför en del förblir barnlösa – någon kan ej få barn, en annan lever i celibat, en tredje har aldrig hittat någon att bilda familj med. Det är inget som ska stigmatiseras.
Men det blir tydligt att det finns ett värderingsproblem som samhället behöver ta på allvar. Barnen är inte simpla komponenter i individens självförverkligande, men det betyder inte att de bör väljas bort för att individen ska kunna leva ett lyckligt liv. Att bilda familj och få barn är något gott i sig.
