Att se den verkliga klyftan
Påståenden som upprepas med regelbundenhet brukar till slut uppfattas som sanningar. De granskas inte, de debatteras inte. Debatten om inkomstskillnader - klyftor- - i Sverige är härvidlag inte något undantag. Bilden av snabbt växande klyftor är satt. En del liberaler instämmer möjligen i behovet av ökade inkomstskillnader. Andra borgerliga oroas övertendenser till socioekonomisk sortering i Sverige, men håller. Vänstern har med ord som klyftor satt en bild av glastak mellan personer utan resurser och de privilegierade.
Men bilden av det svenska tillståndet är överdriven. I senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver Daniel Waldenström och Anders Björklund att debatten präglas av ”vilseledande och ibland direkt felaktiga” påståenden.
För det första: Ofta sägs det att Sverige gått från att ha varit ett av världens mest jämlika länder till ett ”mediokert” land i inkomstligan.
Basåren, 1980-talets inledning, är dock ett dåligt val. Sverige präglades av kostnadskris, inflation och låg tillväxt. Även om Sverige idag inte har tätpositionen är landet skriver författarna fortfarande ett av världens mest jämlika länder.
För det andra: Det hävdas återkommande att frånvaron av fördelningspolitik stärkt ekonomiska skillnader i Sverige. Men detta saknar övertygande stöd i forskning. Som visas i artikeln har sysselsättningen i Sverige ökat brett liksom antalet arbetande timmar. Jobbskatteavdraget nämns i sammanhanget. De reala inkomsterna har ökat markant för hela befolkningen.
För det tredje: Ska en internationell jämförelse vara rättvis måste också välfärdstjänster som barnomsorg och skola vilka har en omfördelande effekt räknas in. Då minskar Sveriges ojämlikhetsnivåer kraftigt.
En fråga som professor Waldenström lyft tidigare är också hur stor del av de samlade skatteinbetalningarna som personer med höga inkomster står för. Värnskatten är nu borta. Men samtidigt är den allmänna löneavgiften, en del av de sociala avgifterna, en ren skatt vilket driver upp höginkomsttagarnas skatteinbetalningar. Även via pensionssystemet står personer med högre inkomster för stora direkta inbetalningar rakt in i statskassan. De fördelningspolitiska instrumenten är fortfarande tydliga inom skattesystemet, även om jobbskatteavdraget uppvärderat låg- och medelinkomsttagares arbete. Och sänkt skatten framför allt i högskattekommuner.
Sociala skillnader ändrar i dag något karaktär. På bostadsmarknaden står skillnaden mellan insiders och outsiders när tillgångsvärden drivits upp. Migrationen till Sverige har hastigt skapat stora grupper som hamnar i utanförskap. ”Differentieringen” mellan stad och land och mellan olika regioner blir tydligare.
”En förenklad debatt om klyftor fördunklar dock att arbete och skola är de mest centrala fördelningspolitiska verktygen. D”
En förenklad debatt om klyftor fördunklar dock att arbete och skola är de mest centrala fördelningspolitiska verktygen. Det är skolan som ska ge alla elever möjligheter - inte stimulera endast enskildas klassresa. Skolan ska lyfta hela generationer. Och arbetet är grunden för egen blomstring. Inget skapar klyftor och sociala spänningar som arbetslöshet och utanförskap.
En borgerlighet vilande på solidaritetsvärderingar måste lyfta frågor om sammanhållning och inkludering av resurssvaga i det gemensamma. Där återstår mycket att göra.
De vilseledande påståenden i debatten som författarna uppmärksammar har emellertid mejslats fram med intentionen att motivera en helt annan ekonomisk politik. Där finns dagordningen. Men det är en politik som inte främjar ambition och arbete.
En verklig klyfta som ter sig problematisk är därmed den som finns mellan den allmänna debattens gissningar och den ekonomiska vetenskapens fakta.
