Artighet är inte fascism
Ska man tro en skara på 50 akademiker vid Lunds universitet så är den borgerliga regeringen i färd med att ta steg på vägen mot fascism. Minsann. En allvarlig anklagelse. Men vad i fascismen är det som regeringen tydligen är på väg att anamma? Nedmontering av demokratin? Förkastande av upplysningens ideal? Tron på rasrenhet?
Nej. Det som får dem att ropa varg är bland annat att statsministern – som svar på att aktivister saboterat för ett politiskt möte i Lund genom att skräna under ett pågående föredrag, i stället för att vänta till den efterföljande frågestunden för att få framföra sina frågor och synpunkter – ”uttryckte sin åsikt om hur ett demokratiskt samtal går till. Man ska inte avbryta varandra, förklarade han.”
De lärde fortsätter: ”Regeringsföreträdarna avfärdar dem som protesterar som odemokratiska, ociviliserade och destruktiva. Det är ett grepp som många historiker och statsvetare känner igen som ett steg i utvecklingen mot fascism.”
Aha. Så att förvänta sig lite artighet under ett samtal och respekt för demokratiska normer är alltså första steget till fascism.
Att fascism används som ett skällsord utan någon vidare logisk betydelse har i och för sig hänt förr. Av socialister som vill uttrycka sin antipati mot borgerligheten, eller av Putin när han vill smutskasta Ukraina.
Det ska förvisso erkännas att majoriteten av de 50 inte är statsvetare. Men man hade ändå velat tro bättre om representanter för akademin. Den akademiska traditionen kännetecknas trots allt, liksom den demokratiska, av vissa former för hur en debatt och ett samtal går till. Doktorander skulle knappast uppskatta om företrädare för ett annat synsätt går till storms mot deras disputationer med vrål och skrik.
”Platon resonerar om världen i formen av samtal.”
Detta metodiska förfarande har gamla anor. Den som ger sig i kast med att läsa Platons sokratiska dialoger – en del av det rika kulturarv som den antika grekiska demokratin gav västvärlden till skänks – slås snabbt att flera saker. Bland annat hur texterna är uppbyggda.
Som själva namnet på genren (dialogen) avslöjar så är skrifterna i vilka Platon resonerar om världen uppbyggda som samtal – mellan Sokrates och andra personer i Aten. Den ene säger något, den andre invänder. En ställer en fråga, någon svarar. Påståenden möts av motargument.
Inget är självklart, allt kan ifrågasättas – och denna dynamiska process utspelar sig på ett ordnat och metodiskt sätt. Var och en får tala, i tur och ordning.
Det är något annat än en makthavares befallande dekret, eller predikantens undervisning. Det är ett sökande efter sanningen; ett av de frön som i västerlandet komma att leda till vetenskapens framväxt. Denna metod fortsatte akademikerna att använda vid universitetsutbildningarna under medeltiden – argumentation för och emot en tes. I princip följer vi samma mönster i dagens demokratiska samhälle. Oavsett om det så gäller tidningarnas ledarsidor med ledare och repliker, eller riksdagens och kommunhusens politiska debatter mellan ledamöter som får tala i tur och ordning under strikta former.
Det är inte fascism att förvänta sig att folk respekterar de etablerade formerna för samtal och debatt. Det är bara artighet. En nyckelingrediens för ett civiliserat samhälle.
Nästa gång statsministern talar i Lund kan de som vill framföra kritik testa att helt enkelt räcka upp handen. Han kommer säkert att både lyssna och svara.
