Är en fredlig lösning möjlig?

Det är inte ofta som man upplever sådan endräkt i riksdagen som vi gjorde i går under Irakdebatten. De enda som urskilde sig i den annars starka opinionen för regeringens linje, var vänsterpartiet och miljöpartiet. Även om Peter Eriksson helt uppenbart ville vara mer osams med Anna Lindh än vad han egentligen var.

Lars Ohly, däremot, stod helt ensam på sin linje: aldrig krig med Irak, inte under några omständigheter. Vem var förvånad över det ställningstagandet?

Ett krig får aldrig bli ett självändamål. Ett krig måste alltid betraktas som den absolut sista utvägen. För någon månad sedan såg det i den bemärkelsen svart ut - som om kriget var nära förestående, oavsett vad som i övrigt skulle utspelas kring vapeninspektioner och dylikt.

Men de svårigheter som ett avväpnande av Irak innebär, har hittills hanterats med ett överraskande sammanbitet lugn av världssamfundet - till och med en smula för lugnt för USA:s smak. Washington börjar bli otåligt, dels på Tyskland och Frankrikes protester mot krigsplanerna, dels på att vapeninspektörerna inte lyckas producera varken förstörda eller bevarade massförstörelsevapen.

Nu verkar det dock som om USA och Storbritannien gått med på att ge vapeninspektörerna mer tid, mot löftet att inspektionerna inte rinner ut i sanden. Det måste anses vara en klok hållning. FN:s linje är just nu den enda som är möjlig att följa. Inspektörerna bör få göra sitt, säkerhetsrådet bör få säga sitt.

Det gör också att den enda rimliga hållningen just nu till läget, är att understödja Anna Lindh i det hon säger: vapeninspektörerna måste få tid, men krigshotet måste kvarstå. Ty om det lyfts bort från Irak, då försvinner också en möjlighet - kanske den enda - att få Hussein att samarbeta. Och vem vinner på det?

Svaret torde vara ganska givet.

Men Saddam Hussein blir allt ensammare i världen. Ett antal muslimska länder, däribland Syrien, Saudiarabien och Iran, har uppmanat Irak att samarbeta mer aktivt med vapeninspektörerna; att Irak "oåterkalleligt och uppriktigt ta ansvar för att freden och stabiliteten återupprättas i regionen."

Alla i regionen förefaller alltså känna av trycket från FN och USA - utom Irak. Det ger väl en fingervisning om vilken typ av ledare som sitter på den irakiska presidentposten.

Hussein har blivit uppmanad att gå i exil. Om han och hans hov frivilligt lämnade landet vore det väl den allra bästa lösningen. I det måste man hålla med vårt läns centerpartistiske riksdagsman, Agne Hansson i gårdagens debatt.

Dock - med tanke på hur diktatorn hittills hanterat situationen vore det väl fåfängt att inbilla sig att han skulle lyssna på USA:s uppmaningar i den frågan. Något man måste beklaga. Inte bara för Iraks egen skull, utan för välden som helhet.