Äntligen en kulturkanon
Armlängds avstånd blir en viktig princip när nu en svensk kulturkanon till slut blir verklighet. Som framgår av den borgerliga regeringens direktiv så får kommittén befogenheten att själv bestämma vilka konst- och kulturområden som ska ingå; det är alltså inte alls säkert att det bara blir en renodlad läslista.
Det kommer också stå kommittén fritt att utforma kriterierna som ska kvalificera verk till Sveriges kulturkanon, liksom vilka sakkunniga som ska ingå i expertgrupperna i arbetet. Som en parallell till Svenska kyrkans arbete med att revidera Den Svenska Psalmboken, under ledning av kyrkomusikern och orgelforskaren Henrik Tobin, kommer man också öppna för förslag från allmänheten.
Sammantaget ger det en bra grund för att projektet inte ska urarta till en politiserad process där ideologiska hänsyn blir styrande. Det hade varit olyckligt om det hade blivit en tendentiös sak, oavsett om det hade blivit en kulturradikal eller klassisk snedvridning. För såväl bildningsborgerligheten som den arbetarrörelse som traditionellt sett brukade värna arbetarklassens bildning så borde detta vara välkommet.
Intressant nog har historikern Lars Trägårdh satts att leda arbetet. Det är svårt att komma ifrån det anmärkningsvärda i att det inte är säg en kulturhistoriker som tar täten, som hade haft både överblick över den svenska kulturhistorien och initierad fackkunskap.
”En hjälp till en påbörjad eller fördjupad bildningsresa.”
Samtidigt ska förstås slutresultatet fungera som en hjälp för med regeringens ordval ”bildning, gemenskap och inkludering”, exempelvis för nya svenskar som vill förstå och lättare komma in i det svenska samhället. Trägårdh som har sysslat mycket med sådant som civilsamhälle och gemenskap i det moderna Sverige kan rimligen spela en roll i att se till att denna kanon inte bara blir en lista som lämpar sig för akademikernas seminarier utan också för mannen på gatan.
Trägårdh själv har meddelat att han kommer plädera för en ”breddad förståelse av kulturbegreppet” – syftandes på sådant som ingenjörskonsten med dess kreativitet. Eller varför inte de gamla hantverkskonsterna, av vilka en del är eller ha varit nära att dö ut som hattmakeriet?
Och visst blir kulturbegreppet ibland lite väl snävt. Designen och utsmyckningen av vardagsföremål kan vara lika mycket ett kulturarv som en berömd tavla eller en mästerlig roman. Tidlösa köksgeråd, kläder och folkdräkter, eller varför inte alla dessa vackra gamla kakelugnar som lever kvar i många svenska hem.
Kritiker har varit rädda för att en kanon vore elitistiskt eller till och med ett demokratihot. En tröttsam anklagelse. Görs det på rätt sätt kan det i stället bli till en nyckel som öppnar samhällsgemenskapen för nysvenskar. Och även för den som redan är rotad i Sverige sedan urminnes tider kan det bli en nyckel till att upptäcka nya aspekter i tillvaron, en hjälp till en påbörjad eller fördjupad bildningsresa. Det är något att känna tacksamhet dessa dagar innan jul.
