Antipopulisternas egna populism
Beskedet om pensionerna från regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan inte beskrivas som annat än ett grundskott mot pensionsuppgörelsen, men det är också ett tidens tecken. Med den röd-röd-gröna överenskommelsen signaleras distans från de samförståndslösningar som varit så centrala för Sverige.
Överenskommelsen följer ett mönster: Färre breda överenskommelser i riksdagen, ett politiserat utredningsväsendet och en kritik mot att riksdagsmajoriteten via alternativa vägar försöker få igenom sin politik. Tysta överenskommelser, outtalade regler och gammal praxis ignoreras.
Pensionsbeskedet visar att Socialdemokraterna väljer att göra upp med två partier som inte ingår i pensionsgruppen om ett beslut som får ingående konsekvenser för pensionssystemet.
Det visar också att den andemening - respekt för budgetordning- som statsminister Magdalena Andersson ofta hänvisar till kan tolkas vitt och brett. I partiernas förslag finns nämligen inte ett ord om finansieringen.
Statsministern har annars sökt personifiera budgetdisciplinen, även under åren som finansminister. Efter den alternativa pensionsgruppens överenskommelse blir den bilden inte längre lika lätt att sätta.
”Oviljan att finansiera stora utgiftsökningar och att navigera runt tidigare fastställda spelregler vittnar om en förändrad syn på samförstånd och en avtagande respekt för bredare institutionella ramverk.”
Oviljan att finansiera stora utgiftsökningar och att navigera runt tidigare fastställda spelregler vittnar om en förändrad syn på samförstånd och en avtagande respekt för bredare institutionella ramverk.
Det dröjde exempelvis innan regeringen valde att efterkomma oppositionens krav på samtal om den säkerhetspolitiska utvecklingen med anledning av Rysslands aggression mot Ukraina och ultimativa villkor om svenska vägval.
Det återspeglar den dåliga stämningen i riksdagen där hundratals tillkännagivanden, utskottsinitiativ och mängder av interpellationer i kammaren återspeglar att regeringen inte accepterat de parlamentariska realiteterna.
Anderssons expertministär där en minoritet av ministrarna har riksdagserfarenhet, försvårar också förankring och samarbeten med riksdagen.
Regeringen skyller den dåliga atmosfären på Moderaterna som på senaste tiden skickat in allt fler anmälningar till Konstitutionsutskottet.
KU är dock en institution som under senare år ingjutit hopp. Socialdemokraten och tidigare talmannen Björn von Sydow och nuvarande talmannen Andreas Norlén (M) lade grund för en kultur av konstitutionellt försvar där partitaktiska överväganden tonades ned. Om den överlever detta valår återstår dock att se. Det är utskottets sätt att hantera ärendena som visar om denna ö av institutionellt upprätthållande består.
Rundandet av pensionsgruppen är dock ännu ett illavarslande steg tecken på att värden som breda överenskommelser och samförstånd väger allt lättare också hos de partier som definierar sig som antipopulistiska.
