Annika Borg: Med Marx som frälsare

Mot slutet av forskningsboken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 skriver idéhistorikern Johan Sundeen att få i den kristna generationselit som knäppte händerna under porträtt av ordförande Mao och bekände marxismen har gjort upp med sin vurm för kommunismens totalitära system. Till skillnad från andra delar av svenskt kultur- och samhällsliv, har det varit en märkbar avsaknad av självrannsakan från kyrkornas vänstertroende kvinnor och män.

En förklaring är att de kyrkliga och teologiska institutionerna var mer anfrätta av vänsteryran än andra samhällssektorer. Svenska kyrkan, de teologiska institutionerna och delar av frikyrkan blev genomsyrad från golvet upp till kyrktornen. Den kristna student- och fredsrörelsen fungerade som användbara och lukrativa opinionsplattformar för revolutionsromantiken.

Nästan samtliga som senare nådde positioner som biskopar, präster, pastorer, professorer, doktorer, docenter, opinionsbildare, kyrkliga journalister och prästutbildare passerar revy i boken. Det är en förklaring till att ingen uppgörelse skett: 68-kyrkan är berättelsen om ett tätt åsiktskollektiv.

En annan förklaring till att uppgörelsen med kyrkornas mörkröda vänsterarv uteblivit, är att när tro och religion kopplas till ett politiskt systembygge förstärker dessa övertygelser varandra. Vilken som var den starkaste av övertygelserna, kristendomen eller marxismen, står dock klart: marxismen. Det framgår exempelvis av de vänsterkristnas kylslagna förhållningssätt till förföljda kristna i östblocket eller i Kina. Att hålla de kommunistiska ideologierna fria från anklagelsepunkter var det överordnade.

Svenska kyrkan var djupt involverad i relationer med Sovjetblocket, inte minst med DDR. Under slagord om fred och nedrustning, som blev en skyddande täckmantel, upparbetade man relationer, tonade ned östsidans brott mot mänskliga rättigheter och verkade aktivt för världens planekonomiska system. Här finner vi biskopar som Lars Carlzon. Våldsbejakande befrielserörelser i Latinamerika eller i Mellanöstern legitimerades och hyllades som proletariatets resning mot imperalism och kapitalismen.

68-kyrkan är en gedigen forskningsbok, men för den skull inte ensidigt riktad till forskarsamhället. Johan Sundeens bok är i själva verket ett rafflande stycke historia, försedd med en riklig notapparat och ett utförligt personregister, som kommer kunna nå en bred publik av intresserade. Den som inte vill fördjupa sig i de komplexa idéhistoriska kluster som friläggs, kan styra in på det omfattande persongalleriet. För blivande präster, pastorer och teologer är 68-kyrkan omistlig läsning för att förstå svenskt kyrkligt liv i närhistorien och idag. Boken är given som kurslitteratur.

68-kyrkan frilägger den generationselit som föste in kyrkorna i en vänsteraktivistisk fålla. Har då den röda färgen falnat och ramlat av svensk kristenhet? Nej, generationseliten och deras många efterföljare sänder fortfarande sin politiska världsbild på en kristen frekvens. Svenska kyrkans långvariga tystnad om de kristna som idag förföljs under totalitära system i Mellanöstern har en parallell i 68-kyrkans tystnad, för att ta ett exempel.

Annika Borg