Annieismens sorti
Politiker och offentliga makthavare uppmanas alltid av polisen att aldrig berätta om hot eller vilket säkerhetsskydd de har för att inte trigga eventuella gärningsmän. Det är rätt strategi. Men det leder också till att berättelser aldrig når allmänheten. Om de egna känslorna. Om oron för barn och familj. Om uppdraget och kallet för det gemensammas bästa är värt sömnlösheten och de kontrollerade blickarna på möjliga våldsverkare.
Annie Lööf har fått utstå trakasserier, hot och vad polisen också misstänker ett försök att ta livet av henne i Visby. Hon har givit det personliga kallet ett ansikte. Att tjäna sitt parti, sina idéer och demokratin. Ingen kan ta det ifrån henne – fler kan inspireras av henne.
Centerledaren avgår efter vad som inte kan beskrivas som annat än ett valnederlag. Och hon som var Magdalena Anderssons favoritkoalitionspartner försvårar också för oppositionsledaren. Nu kan Centern med ett svagt valresultat i ryggen och förlorade kärnväljare komma att välja en delvis annorlunda väg än som tung motståndare till den ”högerregering” som Lööf ser som problematisk.
Annie Lööf var annars nyliberalernas och många moderaternas stora favorit när hon rekordung tillträdde som C-ledare. En bedrift bara det. I Centerrörelsen väger politisk erfarenhet och rutin tungt som bly. Uppgiften var heller inte enkel. Centerns opinionsutveckling speglade landsbygdens avfolkning.
Centerkronprinsessan motionerade på den tiden om att sälja ut public service-bolagen. I dag skulle sådana förslag föra tankarna till Ungern. Lööf framhöll libertarianernas favoritförfattare Ayn Rand. Hon bråkade med Stefan Löfven i debatter. Och arbetade i alliansregeringen som näringsminister för förenklingar och avregleringar. ”Värnamoliberalismen” hyllades.
”I partiets dna ligger förhandlingen mer än principerna.”
Samtidigt är Centerns ”anda” att samarbeta i kommuner och regioner också över blockgränsen. I partiets dna ligger förhandlingen mer än principerna. Partiets historia kan ju spåras långt tillbaka, till bondeståndet och de självägande bönderna. Det är socknen, inte staden som är den historiska platsen.
Detta öppnar för ett brett manöverutrymme för såväl kommunalråd som partiledare. Ett tag talades det om Annieismen som ideologi. Det säger mycket om partiledarens starka roll. Men kanske ännu mer om Annie Lööfs personliga popularitet i vad som enligt självförståelsen är ett folkrörelseparti.
Annie Lööfs slutgiltiga val att kombinera ekonomisk liberalism med socialdemokratiskt samarbete var något av en anomali som inte heller blev särskilt långvarig. Centern hade vunnit storstadsväljare, men inte så mycket på centervärden som borde ligga i tiden – trygghet i platsen, decentralisering även i storstaden och gröna värden - utan på avståndstagande från SD. Januariöverenskommelsen föll och kärnväljarna i Nybro, Mönsterås och Borgholm protesterade i valet mot vägvalet. Många gick dessutom till det parti som Lööf angripit hårdast, Sverigedemokraterna. Den process som nu tar vid har uppenbarligen inte bara till uppgift att ta fram en ny ledare utan också att analysera valnederlagets orsaker.
