Anmälningsplikt är fel
Justitieminister Gunnar Strömmers (M) medverkan i SVT:s 30 minuter (4/5) om Tidöavtalets mest kontroversiella delar om anmälningsplikt lämnade mycket att önska. Åtminstone för den som förstår vad det innebär att tillhöra en profession.
Trots massiv kritik utesluter justitieministern fortfarande inte att plikten att anmäla personer som uppehåller sig illegalt i Sverige till Polisen även kan komma att omfatta vårdpersonal och lärare. I stället inskärpte han linjen att offentligt anställda tjänstemän behöver medverka till att verkställa fattade myndighetsbeslut.
Att som minister inte vilja uttala undantag från anmälningsplikten för enskilda yrkesgrupper innan en utredning av frågan är tillsatt kan respekteras. Men att Gunnar Strömmer inte särskiljer läkare, lärare och andra professioner från ”tjänstemän” är förvånande.
Om regeringen vill undanta personal inom skola och vård, som Tidöavtalet öppnar för, finns det alla möjligheter att skicka med sådana direktiv till utredningen. Men att döma av ministerns uttalanden kommer det inte att ske.
Tidöavtalets skrivningar om anmälningsplikt har redan fått tusentals vårdanställda att öppet deklarera sin vägran att underkasta sig en sådan plikt om den skulle bli verklighet. En majoritet av tillfrågade lärare har sagt samma sak. Även om utredningen skulle landa i slutsatsen att personal inom vård och skola ska omfattas av anmälningsplikt är det svårt att se hur det ska kunna fungera.
Vad händer med den som vägrar att anmäla? Kan staten rikta sanktioner mot personer inom regioner och kommuner trots att de inte är statligt anställda? Hela tankefiguren bakom förslaget vittnar om en instrumentell syn på offentliganställda som en oformlig grupp.
Tvärtom vilar yrken inom sjukvård och utbildning på traditioner med djupa rötter i etik och moral. Läkare och sjuksköterskor ska enbart ha patientens liv och hälsa för ögonen. Läraren ska undervisa och behandla alla barn som sina elever. Ingenting annat.
Det är inte rätt att göra läkarens mottagningsrum, psykologens samtalsrum och lärarens klassrum till platser med andra hänsyn än de som professionen faktiskt handlar om. En plikt att anmäla patienter och elever bryter mot traditionen.
Det borde finnas en respekt för att staten inte kan styra professionell yrkesutövning för sina egna syften. Särskilt inte av det mycket osakliga skälet att personer råkar vara anställda av ”det offentliga”. I ett fritt samhälle finns självständiga sfärer även inom det offentliga där staten inte kan trampa in. Staten och samhället bör hållas åtskilda.
”Tvärtom vilar yrken inom sjukvård och utbildning på traditioner med djupa rötter i etik och moral. Läkare och sjuksköterskor ska enbart ha patientens liv och hälsa för ögonen. Läraren ska undervisa och behandla alla barn som sina elever. Ingenting annat.”
Apropå respekt för professioner är det polisens uppgift att identifiera personer som uppehåller sig illegalt i landet. Skolor och sjukhus borde lämnas ifred från den jakten.
Det är fel att göra läkare, sjuksköterskor och lärare till statens förlängda arm. Ännu mer fel är det att göra dem till dess ögon och öron. Det enda de ska ha för ögonen är patienterna och eleverna. Inte staten.
