Angeläget med en bra start för nya regeringen
En allt mer allvarlig energikris, inflation, krig i närområdet, och en pågående Natoprocess som ska ros i hamn. Det är brått att få den nya regeringen på plats; tiden är mindre lämplig för en utdragen process liknande hur det såg ut efter valet 2018.
Det är något som också borde stämma till eftertanke inom såväl Liberalerna som Sverigedemokraterna under de påbörjade regeringsförhandlingarna. Inom de båda partierna – som i det blågula regeringsunderlaget utgör något av dess två poler – finns en risk att motviljan kan stå i vägen under förhandlingarna inför ett regeringstillträde.
Det gäller dels i fråga om sakpolitiska frågor, men också gällande huruvida representanter för det ena eller andra partiet ska ingå i regeringen som sådan. Om det inom Liberalerna fortfarande finns de som är tveksamma till att låta Sverigedemokraterna ingå i regeringsunderlaget är det många sverigedemokrater som ogärna ser att Liberalerna får statsrådsposter.
För både ett Liberalerna där det kan finnas enskilda riksdagsledamöter som riskerar att gå emot linjen, och för ett Sverigedemokraterna med representanter som kan ha svårt att hålla sig från frestelsen att göra ogenomtänkta utspel eller fälla olämpliga kommentarer, gäller det att ta sig i kragen och se till regeringsunderlagets och rikets gemensamma bästa.
De blågula vann valet på ett budskap om att förändring behövs och är möjlig. De får inte låta denna möjligheternas tid gå till spillo på grund av internt käbbel.
”Men av en likartad borgerlig solidaritet borde partiet välkomnas i regering av Moderaterna och Kristdemokraterna.”
En regeringsförhandling kommer per definition att innebära ett givande och ett tagande. Om Liberalerna till slut kunnat acceptera att Sverigedemokraterna faktiskt ingår i regeringsunderlaget och har redan funnit gemensam mark med de övriga maktskiftespartierna, borde Sverigedemokraterna å sin sida lägga gammalt groll åt sidan och ej sätta sig på tvären mot att Liberalerna tilldelas statsrådspositioner. Båda partierna behövs på sina sätt - och till skillnad från Sverigedemokraterna har Liberalerna redan regeringserfarenhet.
Liberalerna är förvisso en svag länk, inte bara sett till partiets interna splittring utan även med tanke på dess nuvarande storlek (låt vara att partiers stöd går upp och ned) - partiet räddades kvar i riksdagen tack vare stödröster, en de borgerliga väljarnas solidaritet. Teoretiskt finns även en möjlighet att en M-KD-SD-konstellationen skulle kunna få igenom sin budget utan stöd från Liberalerna, så länge övriga partier följer praxis. Men av en likartad borgerlig solidaritet borde partiet välkomnas i regering av Moderaterna och Kristdemokraterna.
Det skulle stärka regeringen och göra den mer stabil. Det skulle göra det enklare för regeringen att endast behöva förhandla med ett parti utanför regeringen istället för två, och om Liberalerna ingår i regeringen skulle risken åtminstone minska att eventuella liberala riksdagsledamöter uppvisar rebelliska tendenser. Det skulle vara en bättre och smidigare lösning än en borgerlig motsvarighet till januariöverenskommelsen vars punkter huggna i sten skulle göra det svårare för regeringen att flexibelt förhålla sig till samhällsförändringar.
Sverige står inför många utmaningar, det finns ett stort behov av förändringar, och förväntningarna på den nya regeringen kommer vara höga - och det fattas inte politiska motståndare som vill se de blågula misslyckas. Att man lyckas ge denna mandatperiods regering en snabb och bra start är alltså ur flera perspektiv av stor vikt. Alla skulle förlora på om Liberalerna eller Sverigedemokraterna sätter käbbel framför agendan att få ordning på Sverige.
