Amerikansk enhet i splittringen
Men minnena av rättfärdiga krig - och det trauma som Vitnamn var - närvarar överallt i den amerikanska huvudstaden. Och de påverkar också inställningen till Ukrainakriget.
Även om den tidigare presidenten Trump håller på att förlora inflytande i det republikanska partiet efter det att hans smorda kandidater förlorade i mellanårsvalet bör USA beskrivas som ett fortsatt delat land.
Men i utrikespolitiken råder enighet. Den retorik om ”America first” som aldrig omfattades av det historiska bärande republikanska ledarsiktet i huvudstaden är som bortblåst efter Rysslands invasion av Ukraina. USA går allra längst fram med militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina, hittills över 60 miljarder dollar vilket är tre gånger så mycket som EU:s samlade stöd. Och då är ändå den ryska frågan underordnad Kina i administrationens beskrivningar av det globala läget. Fastlands-Kina betraktas som ett större hot.
En topprepublikan förklarar under samtal som präglas av att namn inte skrivs ut att minnet av historien och kalla kriget är starkt levande hos de äldre rutinerade ledamöterna i senaten. Det spelar roll när kriget nu sätts in i ett historiskt sammanhang.
”En topprepublikan förklarar under samtal som präglas av att namn inte skrivs ut att minnet av historien och kalla kriget är starkt levande hos de äldre rutinerade ledamöterna i senaten.”
En annan aspekt är att kriget med tydliga onda och goda passar in i en amerikansk världsbild där USA har ”messiansk” uppgift att stå på rätt sida. En talare framhåller att det är en ryggmärgsreflex att hålla på David när Goliat anfaller. Det gäller att hamna på rätt sida av historien för en stat som har en särskild uppgift.
Enigheten är också total när det gäller synen på Sverige i Nato. I senaten röstade en ensam republikan mot den svenska medlemsansökan. Det Nato som Trump dömde ut framhålls nu av både demokrater och republikaner som ett självklart samarbete.
I bakgrundssamtal frågar vi om Vita huset kommer att sätta ner foten när det gäller Turkiets motstånd mot ett svenskt medlemskap. Sådana förväntningar finns ju också i Sverige från dem som ansett att den svenska förhandlingsstrategin präglats av försiktighet.
”Det är inget den svenska regeringen begärt. Den vill förhandla själv. Och USA vill inte kompromissa med Erdoganadministrationen”, svaras det.
Däremot framhålls Turkiets strategiskt viktiga roll i försvarsalliansen. USA är också beroende av baser och luftrum i Turkiet vid behov av militära interventioner i Mellanöstern. Men när Ungern ger upp sitt motstånd mot svenskt medlemskap anses Turkiet inte längre som ensam opponent orka säga nej. Där ligger processen just nu.
När vi lämnar Washington DC efter långa och många samtal och lika många äpplepajer vajar stjärnbaneret symboliskt åter i flaggstångens topp som en påminnelse om hur USA rest sig upp ur krig och kriser förr. Och om ett USA som gått fram och tillbaka som aktör på den internationella scenen.
Att ”America first” blev något av ”Ukraine first” när Europa inte tar fullt ansvar vittnar om något om hur det amerikanska patriotiska demokrati- och frihetsbudskapet till slut vinner över inåtvändhet och nationalism.
