Ämbetsmän bättre än etiska råd

Ett intressant exempel är att några av landets mer profilerade forskare vid akademins filosofiska och juridiska institutioner nyligen under ledning av professor Gustaf Arrhenius pläderat för att ett etiskt råd borde knytas till Folkhälsomyndigheten. Två av författarna - Krister Bykvist och Rebecka Thorburn Stern - har också själva erfarenheter från arbetet vid statliga etiska råd. Medförfattare är också Folke Tersman.

I ett Sverige där teknokrati, ingenjörskonst och modernisering varit centrala - offentliga - värden är det mer än välkommet att perspektivet lyfts och att den etiska diskussionen breddas. Så kan människovärdets okränkbarhet understrykas och livet hyllas.

I sammanhanget är det intressant att frågan förs fram i en skrift från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi - en instans inom finansdepartementet som länge orättvist kritiserades för ensidiga ekonomistiska perspektiv.

Samtidigt är breddade etiska perspektiv inte detsamma som att fler myndigheter, likt Polisen, Socialstyrelsen och AP-fonderna bör få tillgång till etiska råd. När det gäller etiska rådet inom polisen synes det arbeta med detaljfrågor. Förslaget gällande Folkhälsomyndigheten syftar till ett råd med ett betydligt mer långtgående uppdrag, att diskutera etiska aspekter på exempelvis en åtgärdsstrategi under en pandemi.

De svåra målkonflikter under pandemin som forskarna lyfter fram som liv mot liv, och hur lidande ställs mot ekonomi avgörs emellertid inte av expertmyndigheter utan av regeringen som svarar inför de folkvalda. De svenska myndigheterna är starka och självständiga. Men det är regeringen som styr riket och som har att fatta de övergripande besluten om exempelvis strategin under pandemin efter hörandet av myndigheterna. Värderingsfrågorna - bör - avgörs av politiker. Myndigheter bestämmer sedan ”hur” detta ”bör” ska förverkligas.

Att separera etiska frågor och lägga dem utanför den vanliga verksamheten kan också signalera att etiska frågor inte måste vägas in i alla beslut.

En annan aspekt är att hanteringen av etiska problem i Sverige alltid i hög grad skett under det offentliga paraplyet.

Den medicinska etiken formas till stor del av Socialstyrelse och vårdmyndigheter mot bakgrund av att vård och omsorg i Sverige bedrivs i offentlig regi medan den på kontinenten i större utsträckning är mer autonom från det statliga beslutsfattandet. Den svenska modellen har sannolikt bidragit till att minska intresset för etiska spörsmål i exempelvis läkarprofessionen.

Det är överdrivet att tala om ett förstatligande av moralen, men någon – läs regeringen – ska också utse dessa bärare av etik till myndigheternas råd. Frågan om sammansättningen är komplex och det finns risk för att råden politiseras. En tidigare rikspolischef ansåg exempelvis att polisens etiska råd var ”alltför svenskt”.

Det hör också till att svensk praktisk filosofi i vilken frågor om etik behandlas också har en dragning åt nyttoorientering och kritik av den pliktbetonade etik som har en starkare ställning på kontinenten. Uppsalafilosofin från Axel Högerström till Ingemar Hedenius med dess religionskritik och ifrågasättande av traditionell rättsfilosofi spökar fortfarande då och då, även om essän i antologin vittnar om utveckling i svensk moralfilosofi.

Det finns en viktig grundtanke i professorernas text; Att stärka de självständiga myndigheterna med särskild kompetens. Återuppväckta ämbetsmannaideal kan på den punkten vara nog så viktiga. Men eventuella konflikter i övergripande strategiska frågor mellan etiska råd och ledning kan urholka myndighetens och generaldirektörens position. Och då blir konsekvensen att den självständiga förvaltningen försvagas istället för att den förstärks.