Amanda Wollstad: Amanda Wollstad: Det är i Nato våra vänner finns
I veckan avslutas militärövningen Trident Juncture. Under två veckor har 50 000 deltagare, 250 flygplan och helikoptrar, 65 fartyg och uppemot 10 000 markfordon från Natos medlems- och partnerländer övat tillsammans i Nordnorge. Övningen är den transatlantiska försvarsgemenskapens största sedan kalla kriget. Samtliga 29 medlemsländer deltar, samt Sverige och Finland.
Premissen är ett kollektivt bemötande av ett artikel 5-scenario, i klartext gemensamt försvar av ett Nato-land under attack. När Natolandet i fråga är Norge inkluderar scenariot per automatik Sverige – i den så kallade solidaritetsförklaringen förbinder vi oss att inte förhålla oss passiva om ett angrepp skulle drabba annat EU-medlemsland eller nordiskt land.
Det är visserligen ensidig gummiparagraf, som vare sig ger garanter om hur vår assistans skulle se ut eller att motsvarande stöd skulle erbjudas oss, men ändå vägledande för svensk säkerhetspolitik. Skulle det vara Norge som drabbas blir vi med dessutom inblandade vare sig vi vill eller inte – det går att nå Nordnorge markvägen utan att passera Finland och Sverige, men smidigt är det inte.
Sveriges bidrag uppgår till 2200 officerare, soldater och sjömän, från samtliga försvarsgrenar. Det är en ansenlig delegation. Syftet är, enligt Försvarsmakten, att öka Sveriges förmåga att delta i multinationella operationer och förmågan att ge och ta emot stöd.
Trident Juncture har planerats i många år, och enligt alla upptänkliga regler. I enlighet med Wiendokumentet har övningen anmälts i god tid till övriga medlemsländer i OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, och observatörer har bjudits in att följa övningen på plats. Tretton länder, däribland Ryssland, har tackat ja.
Övningen har dessutom präglats av sedvanlig nordisk transparens. Översiktlig statistik finns lätt tillgänglig på övningens officiella hemsida och det twittras och instagramas om mindre känsliga moment från både officiella kanaler och diverse förbandskonton.
Det är berömvärt och riktigt agerat, men det lämnar också fältet öppet för kritik om krigsövningar, militarisering och västerländsk aggressivitet gentemot ett ”inringat” Ryssland.
Det är naturligtvis trams. Trident Juncture är strikt defensiv och övar försvar av ett av de egna medlemsländerna, på eget territorium.
Men det är, tyvärr, trams som måste bemötas. Inte minst mot bakgrund av ryska, oannonserade beredskapsövningar som på hemmaplan engagerar mångt fler, och anfallsövningar mot mål i andra länder, som de simulerade kärnvapenattackerna mot mål i Stockholmsområdet under den så kallade ”Ryska påsken” 2013.
Från Försvarsmaktens håll utpekas samarbetet med Nato som centralt för att öka vår förmåga, både nationellt och internationellt. Det är i Nato våra vänner finns, och det är Nato vi hoppas ska komma till vår undsättning den dag det kan tänkas behövas.
Men oavsett hur mycket vi samövar saknar vi garantier. Blir medlemslandet Norge attackerat kan de åkalla just den typen av kollektivt svar som nu övats. Blir partnerlandet Sverige attackerat kan vi bara hoppas.
