Allt svårare att vara vänster

Men det hänger förstås också ihop med laddningen i att göra så pass stora förändringar av partiprogrammet som nu planeras. Kritiker inom partier beskriver det rentav som att ”man bildar ett nytt parti”. Bland annat rensar man ut begrepp som kapitalism, militär och militarism, samtidigt som begreppen socialism och arbetarklass används betydligt mer sparsamt jämfört med tidigare. Desto flitigare nämns klimat.

Och visst är det anmärkningsvärt. Det är ungefär som att Moderaterna skulle sluta tala om äganderätt, eller att Kristdemokraternas principprogram inte längre skulle nämna personalism och subsidiaritetsprincipen.

Ur partiledningens strategiska perspektiv kan man förstå logiken. Rensar man ut partiprogrammet på kontroversiellt innehåll slipper man ställas till svars för detsamma när man möter medier eller väljare, eller för den delen andra partier. Det kan eventuellt göra det enklare att vinna några väljare, men framförallt underlätta samarbete med andra partier. Att denna förändring genomförs nu är på sätt och vis inte heller förvånande; samhällsdebatten i dag ser annorlunda ut än vad den gjorde för bara tio år sedan.

Men att ord försvinner ur partiprogram innebär inte per automatik att partiets ideologi och sakpolitiska målsättningar förändras. Däremot döljer man dem. Vad det alltså innebär är i princip att partiet inte längre ids stå för sin politik och sin ideologi offentligt. Och det är ett fattigdomsbevis.

De flesta partier har punkter i sina program som åtminstone en del av partiets företrädare tycker är jobbiga att driva, försvara, eller få frågor om. Det är sådant som kan väcka irritation, leda till kritik, och försvåra överenskommelser. Men det hör också till politikens villkor.

Det är inte utan att man börjar undra – skäms Nooshi Dadgostar för sitt partis politik?