Allierade hotar inte varandra
Försvarsalliansen Nato, skriver riksdagens försvarsberedning, är en central aktör för europeisk säkerhet och för internationell krishantering. Så nog var det anmärkningsvärt när utrikesminister Margot Wallström i en nyårsintervju hävdade att samma organisation lägger sig i svensk inrikespolitik och säger saker som ”upplevs som press och hot mot Sverige”.
När svensk säkerhetspolitik går ut på fördjupat samarbete både med enskilda Natoländer och med Nato som helhet framstår det som minst sagt udda att samtidigt underkänna Natos demokratiska legitimitet. Och än märkligare blir det mot bakgrund av att det är Sverige som frivilligt söker samarbete. Hur kan det vara tal om hot och påtryckningar i en sådan relation?
Förklaringen är - som så ofta i denna regering - motsatta målsättningar. Det fördjupade samarbetet med Nato är den ena; den andra är att Sverige ska bli ett diplomatiskt världsföredöme och svensk utrikespolitik återfå något av lystern från Olof Palmes dagar. Det var sådana förhoppningar som omgav utnämningen av Margot Wallström till utrikesminister.
Ett led i förverkligandet av denna ambition har varit att Sverige ska underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen som har förhandlats fram i FN. ”Sedan vi tillträdde har regeringen återigen placerat Sverige i centrum för det globala nedrustningsarbetet”, skrev Wallström i augusti när hon meddelade regeringens avsikt att skriva under detta avtal.
Problemet är bara att kärnvapen är en bärande del av Natos försvarsförmåga. Att underteckna ett avtal som förstärker normen mot innehav av kärnvapen blir, som USA:s Natoambassadör har sagt, problematiskt om man samtidigt söker samarbete med eller medlemskap i Nato. Det är inget hot, det är förutsättningarna.
Dessvärre har utrikesministern också tidigare förväxlat sakupplysningar med otillbörliga påtryckningar. I augusti, när företrädare för andra länder hörde av sig om konsekvenserna av att underteckna kärnvapenförbudet, sa Wallström: ”Vi fattar självständiga beslut. Ingen ska försöka hota eller påverka oss.” Även då framgick det av kontexten att det rörde sig om allierade.
Mycket kritik har nu riktats mot Wallström för hennes undermåliga diplomati, men frågan gäller något större än klumpigt uttryckssätt och felsägningar. Frågan gäller att regeringen fortfarande inte har kunnat samlas omkring en säkerhetspolitik utan signalerar, för att inte säga odlar bilden av, två parallella säkerhetspolitiska linjer med varsin tongivande företrädare. Det vill säga: det finns helt olika idéer om Sveriges oberoende och självständighet ska garanteras och hur Sveriges territoriella integritet ska värnas. Vilken av dem statsministern företräder har inte klarnat
Till skillnad från i migrationspolitiken som också plågar regeringen går konflikten i säkerhetspolitiken dessutom rakt igenom det socialdemokratiska partiet med dess motstridiga impulser och traditioner. Att det finns en försvarsminister som offentligt företräder en helt annan linje än Wallström, under det att båda betygar att de är överens, är dessvärre ingen kompensation för kollektivt ansvarstagande utan understryker snarare problemets storlek. I absolut grundläggande frågor om Sveriges säkerhet saknas det samförstånd inom regeringen.
