Thomas Hermansson: Agera mot skolfrånvaron

Redan när Skolverket kartlade skolfrånvaron i en rapport som släpptes under pandemin hade så mycket som en fjärdedel av alla elever i grundskolan en frånvaro på minst 15 procent. Sedan dess har problemet ökat ytterligare, och på sina håll ska utvecklingen ha skenat.

Att pandemin kunde få negativa effekter på elevers skolgång var det många som fruktade, men nu gäller det en fortsatt negativ trend efter att pandemin är över.

Följderna av att eleverna inte går i skolan kan bli katastrofala. Skolgången lägger grunden för så mycket i en människas liv. Nej, barnens utbildning är inte det enda som betyder något, men tillsammans med formativa faktorer som familjens uppfostran, gemenskapen med vänner och släktingar, och engagemanget i föreningar så är skolan en av de viktigaste delarna i ett barns uppväxt. Det är inte bara stoff för barndomsminnen, det formar personen och ger henne nycklarna till sin egen framtid.

Det är också en av de viktigaste pusselbitarna för att det moderna samhället som vi känner det ska kunna fungera. Utan skola och utbildning skulle den västerländska civilisationen inte se ut som den gör. Skolgångens såväl individuella som kollektiva betydelse går helt enkelt inte att underskatta.

Det är därför de problem skolan brottas med också är så allvarliga; det får följder för såväl individ som samhälle. Betygsinflationen, sjunkande skolresultat, lärarbrist – och den ökande skolfrånvaron.

Det finns en koppling mellan skolfrånvaron och att inte bli behörig till gymnasiet, vilket i sin tur ger upphov till fler problem. Risken är att fler och fler komma hamna i ett slags utanförskap där de sedan faller mellan stolarna och bollas runt mellan myndigheter när ingen enskild har det samlande ansvaret. I längden kan det leda till ett liv beroende av försörjningsstöd, och deltagande i dyra utbildningsinsatser som i värsta fall egentligen inte är dem mycket till hjälp.

Detta samtidigt som samhället går miste om vad som kunde ha blivit värdefull arbetskraft.

Enklast, billigast, och inte minst bäst för den enskildes egen lycka, vore det att ta sig an denna problemkedja vid dess begynnelse. Skolgången är nyckeln.

Regeringen tog ett steg i denna riktning när man i vintras gav Skolverket i uppdrag att kartlägga elevfrånvaron på nytt. Ett välkommet steg i sig, även om betydligt mer än så kommer behöva göras. I denna skala är detta en ny typ av problem, och det behövs en större insikt om varför skolfrånvaron ökar till att börja med, så även när det gäller detaljer som varför pojkar är frånvarande i högre grad än flickor. Här finns uppenbarligen en könsaspekt som också knyter an till att pojkarna halkar efter mer i den svenska skolan.

Sverige behöver också en strategi för hur denna oroväckande utveckling ska vändas. Det går inte bara att rulla tummarna och hoppas på det bästa. Sverige riskerar att få något av en förlorad generation - och det är svårt att överblicka vad följderna av det blir för samhället i övrigt. För en borgerlig regering som sätter bildningsidealet och jobben högt och som med statsministerns ord vill ”leda Sverige mot en ljusare framtid” finns här en viktig uppgift att ta sig an.