Advokaterna måste också försvara rättsstaten

Det är kanske tur - för advokatkåren alltså - efter de affärer som under de senaste åren uppmärksammats rörande kända svenska försvarsadvokater.

I Stockholm uteslöts två advokater från Advokatsamfundet sedan de läckt hemlig information till gängmedlemmar. Högsta domstolen fattade ett uteslutningsbeslut gällande en Göteborgsadvokat som arbetat för en klan efter det att Advokatsamfundet hade nöjt sig med att ge honom en mildare disciplinär åtgärd. Och i Växjö har Smålandsposten avslöjat en lång rad överdebiteringar av advokater, som tagit betalt för flera rättegångar samtidigt.

Flera har varnats av samfundet och i ett fall pågår förundersökning om bedrägeri. Det är rimligen svårt att tro att dubbeldebiteringarna är begränsade till mål enbart vid tingsrätten i Kronoberg och att alla andra räkningar till Sveriges domstolar är helt korrekta. Eller är det bara i Småland det finns kompetenta journalister?

På måndagen kom också uppgifter om att en känd advokatbyrå fråntas ett mål i Stockholm sedan en advokat på byrån visar sig vara släkt med misstänkta i ärendet.

Dessa händelser sammanfaller med en populistisk kritik av advokatyrket som är svår att definiera, men som rymmer ökade krav på repressiva åtgärder och som inte sällan inbegriper en försvagning av de rättigheter som tillkommer en misstänkt. Däribland rätten till en försvarare. Eller så riktas udden mot advokaternas självreglerande verksamhet. Det ropas på kontroll också av denna sfär som beskylls för rättsaktivism eller ”vänsterliberalism”.

Denna kritik riktar sig inte bara mot advokatyrket utan mot hörnstenar i vår kultur. Kritiken mot försvarsadvokaten rymmer en dimension av förakt mot själva rättsstaten och dess centrala väsen att den som anklagas för ett brott ska få ett seriöst försvar.

Advokaten betraktas som ett hinder i rättsprocessen, inte som en förutsättning för att rättsstatens höga ideal där den rättvisa rättegången är basen ska kunna uppfyllas.

Men det betyder inte att all kritik mot bristande etik är populism. Populismens ständiga klander av etablerade institutioner som advokater, forskare, public service-medier, samfund eller länsstyrelser får inte leda till att relevanta ifrågasättanden avfärdas. Dessa institutioner som förädlar inte förvanskar folkviljan vårdas bäst genom debatt och kritik. Inte genom lydnad eller tystnad.

Därför ska myndighetsaktivism kritiseras. Därför ska bristande etik hos en yrkesgrupp med ett särskilt uppdrag och ansvar uppmärksammas.

Dubbeldebiteringarna och närheten till gangsterkulturen lär inte bara bidra till ett lägre förtroende för kåren utan också för rättsstaten som sådan. Relationerna mellan advokater och kriminella gäng ställer också frågor om lojalitet och intressegemenskaper. Advokatskandalerna öppnar för frågor om rättsmedvetenhet och kollegialitet. Det måste ”Advokatsverige” inse.

Mot populismens subtila ifrågasättanden av rättigheter måste rättsstatens vänner och tjänare höja rösten.

I likhet med demokratin och äganderätten måste också rättsstaten försvaras. Varje dag.

Men mot missbruk av förtroende och mot advokater som hellre tjänar kollektiva klaner än individuella rättigheter har advokatkåren ett eget ansvar.