500 sidor av parlamentariskt underskott
Förra året var dokumentet på 407 sidor. Året dessförinnan på 377. I år är omfånget hela 482 sidor tjockt. För varje år tycks omfånget öka.
Det handlar om regeringens sammanfattning av dess behandling av riksdagens skrivelser - det som i vardagligt språk kallas för tillkännagivanden. Ibland skriver medier felaktigt att riksdagen beslutat att - men ofta rör det sig om en uppmaning till regeringen att återkomma med förslag till riksdagen.
Denna metod är inte reglerad i grundlag eller i riksdagsordning. Därför finns det ingen formell skyldighet för regeringen att verkställa tillkännagivandet även om praxis talar för att regeringen följer besluten. Riksdagens vapen är om den blir ignorerad att svara med att fälla ett enskilt statsråd eller hela regeringen.
Att tillkännagivandena blir fler och fler vittnar om hur svag regeringen är. Under de senaste åren har också S-företrädarna kritiserat tillkännagivandena och betonat att det är regeringen som styr riket. Men regeringen har ju också att söka stöd i riksdagen. Det är själva poängen med parlamentarism
Det är att ifrågasätta de folkvaldas frihet. Utan tillkännagivanden, eller möjligheten till utskottsinitiativ återstår att fälla ministrar som inte beaktar de parlamentariska realiteterna i riksdagen. Det skulle leda till en stökigare riksdag.
Men vad står det då i de 482 sidorna? Ja, vanligen redovisar regeringen arbetet med ett tillkännagivande och fastslår sedan att frågan är slutbehandlad. Inte sällan är det en formulering som används tämligen vidlyftigt. Ibland har frågan slutbehandlats på ett sätt som riksdagen rimligen inte förväntat sig. Ett tillkännagivanden om valfrihet i vården är ett representativt exempel där riksdagen uttalade sig för åtgärder som säkerställer valfrihet och kvalitet i vården. Regeringen svarade bland annat med att den inför tillståndsplikt och ägarprövning.
I det just nu mest uppmärksammade tillkännagivandet- om en svensk Natooption- deklarerar regeringen att ”frågan bereds inom regeringskansliet”. Det är ett naturligt nog återkommande svar. I sista delen av dokumentet redovisas också utskott för utskott vilka tillkännagivanden som slutredovisats av regeringen och vilka som det pågår arbete med.
”Men om tillkännagivanden från riksdagen rinner ut i vattnet mellan Helgeandsholmen och Rosenbad är det svårt att tala om en väsentligt starkare riksdag.”
Att tillkännagivandena har förändrat riksdagens arbete står helt klart. Det talas också om en reparlamentarisering. Men om tillkännagivanden från riksdagen rinner ut i vattnet mellan Helgeandsholmen och Rosenbad är det svårt att tala om en väsentligt starkare riksdag. Konstitutionsutskottet har slagit fast att en regeringen bör ha två till tre år på sig att slutbehandla ett tillkännagivande. I de 482-sidorna finns emellertid åtskilliga exempel på att regeringens kvarnar mal åtskilligt långsammare än så.
Det är just därför som dokumentet blir tjockare och tjockare för varje år. Regeringen sackar efter. Den får fler tillkännagivanden att behandla och den skjuter upp frågor på framtiden. Tjockleken är ett omvänt tecken på ett slags parlamentariskt underskott. Ju tunnare, desto bättre. Ju tjockare, desto sämre. Mängden sidor, om de blir fler eller färre ,är således en indikator på om svensk demokrati är på väg åt rätt eller fel håll.
