Vardagsliv och minnen från Östberlin i Oskamps hyllade roman
Marzahn mon amour
Författare: Katja Oskamp.
Översättning: Sara Eriksson.
Förlag: Rámus.
Författaren är fattig och trött på att få nej på sina litterära förslag. Hon utbildar sig till fotterapeut. Som sådan får hon jobb i stadsdelen Marzahn i (forna östra) Berlin, det största av stadens många stora bostadskomplex, byggt för DDR:s nya medelklass på 1970-talet.
I ”Marzahn mon amour” möter vi så fotvårdaren och hennes kunder. I korta kapitel, ungefär som en tematisk lp-skiva med sina olika spår, finns historierna. Med åldrade människor, som efter murens fall kastats ut i en ny och annan epok. Där tryggheten blivit någon som sitter och lyssnar på deras livsberättelser, allt medan de får sina slitna fötter knådade och slipade.
”Marzahn mon amour” har med all rätt blivit en hyllad bok, som äntligen kommer på svenska. Å ena sidan bjuder Oskamp oss på minnen från ett Östtyskland som inte längre är, å andra sidan presenterar boken en inblick i människors små strävanden, vardagsliv och förvirrade tillstånd som kunde tillhöra vem som helst av oss. Denna enkelhet, denna jämbördighet med berättelsens figurer är bokens främsta styrka. Och som medicinsk fotvårdare kan man kanske inte göra annat än att ställa sig på brukarnas sida. För alla som (säkert ofta omedvetet) rynkar på näsan åt någon som krafsar på någon annans förhårdnader, nagelband, tår och liktornar, här är också boken för er.
Med bakgrunden i detta kvinnoyrke spelar det inte specifikt någon roll hur nära boken ligger Katja Oskamps egen historia, men utan hennes personliga erfarenhet skulle ”Marzahn mon amour” vara en betydligt sämre bok. Det är inget ”wallraffande”, det är hennes liv där och då. Även i det (för läsaren) annorlunda eller oupplevda: Förståelse för varandra och igenkännande är två viktiga delar i romankonsten. Allt det finns här i all sin underbara enkelhet.
