Tv-recension: John Blund jagar sin nattmössa

Sandman, Dröm eller Lord Morpheus som han också kallas är lång, smal, blek och trulig. Han är del av familjen "De ändlösa" som även inkluderar Död, Lust och Förtvivlan.

Dröm är mer än en gud. Han kontrollerar människors sömn, deras drömmar och mardrömmar. Kanske viktigast av allt ser han till att deras ångest inte tar över deras känsla för hopp. "Sandman" experimenterar med frågan om vad som händer när människor tappar förmågan att drömma, och börjar säga sanningen till varandra? Kaos är svaret.

Problemen börjar på ett uppdrag i tidigt 1900-tal, då Dröm försöker fånga en mardröm som gått sin egen väg. Sandmannen blir då plötsligt kidnappad av en mänsklig magiker som försökt tillkalla sig Dröms syster – dödsängeln – i syfte att väcka sin döde son till liv. Men i stället fängslar han Dröm i sin källare under ett helt århundrade och försöker utpressa honom på odödlighet och andra gudomliga egenskaper. Tills Dröm en dag lyckas rymma.

Tyvärr har hans magiska verktyg försvunnit: en påse med sand, en rubin och en enorm gasmaskliknande nattmössa – som alla besitter speciella krafter.

Serien följer drömkungens vedermödor från den fysiska världen till drömmarnas datoranimerade riken i jakt på artefakterna. Faktiskt hela vägen till helvetet där han duellerar med Lucifer själv.

DC Comics "The Sandman", skriven av Neil Gaiman och tecknad med en oborstad gotisk estetik av Mike Dringenberg, har väntat på att bli en film eller tv-serie sedan duon gav karaktären en nytändning 1989. Dröms existentiella äventyr i en värld av demoner, gudar och andra mytologiska figurer har tyvärr fastnat i "utvecklingshelvetet" gång på gång.

Det är lika delar tillfredsställande och lite av en besvikelse att se berättelsen ta form hos Netflix (under Gaimans översyn). Rollbesättningen saknar den stjärnglans som rollfigurerna förtjänar och de datorbyggda fantasivärldarna ser ibland för påträngande fejk ut. De är ändå att föredra framför den vakna verkligheten, där foto och atmosfär lyser med sin kreativa frånvaro, till skillnad från i de stiliserade serierna.

Ändå är det nästan omöjligt att misslyckas med så starkt grundmaterial. "The Sandman" blir grövre och vuxnare ju längre serien fortgår. Sömn blir till slut den enda rimliga medicinen i en värld som blir allt sjukare i vaket tillstånd.