Teatrarna slår upp sina dörrar

Åtta personer fick se när "Arvet" av Alejandro Leiva Wenger och Frida Röhl äntligen hade premiär på Folkteatern i Göteborg den 28 april. Pjäsen har fått skjutas upp flera gånger. Men till slut valde Folkteatern och regissören Frida Röhl att inte vänta in ytterligare turer kring lättade restriktioner, utan att spela för en rekordliten publik.

– Vi har haft en stark produktionstakt genom hela pandemikrisen. Men det är också förfärligt att man sitter på en produktion och inte visar den. Det går att visa den för åtta. På ett sätt är det självklart att den då ska tillfalla publiken, säger Frida Röhl, som gläds över premiären.

Folkteatern är inte ensamma om beslutet. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Dramaten, kompani Giraff och Moment teater är några av dem som också väljer att spela för åtta personer – trots att lättnader i publikrestriktionerna kan vara nära förestående. Men det har man hört från och till under ett år, menar Frida Röhl.

– Jag orkar inte hoppas mer. Vi gör vad vi tror på och det finns en publik som vi inte får glömma. De är där och vill in. De behöver kanske just nu teater och det levande mötet mer än någonsin, säger hon.

Det är viktigt för Folkteatern att hålla verksamheten vid liv. Samma sak vittnar Moment teater i Stockholmsförorten Gubbängen, om. Teatern har producerat flera föreställningar som har fått ställas in, bland annat den som med buller och bång skulle ha visats i samband med Moments 20-årsjubileum i december 2020. När allt stängdes ner började Åsa Berglund Cowburg istället skriva manus och regissera "Trötthetens estetik", som särskilt har skapats för en publik på åtta personer.

– Det betyder väldigt mycket för oss att vi kan vara i gång. Vi är en liten teater som är lite skör efter allt det här. Att vi upprätthåller något är viktigt för vår självkänsla och existens, säger hon.

"Trötthetens estetik" handlar om något som har aktualiserats under pandemin: i månader har Åsa Berglund Cowburg hört folk säga hur trötta de är. Här undersöker hon trötthetens olika sidor. Hon ser också en poäng i att människor hanterar känslan tillsammans.

– Vi lever i ett samhälle där trötthet ses som ett slags undantagstillstånd som vi helst inte ska vara i. Det är nästan lite skambelagt, samtidigt som vi har en massa utmattningsproblematik. Tröttheten är också naturlig: alla blir trötta. Men i pandemitider är det oro och ovisshet som är uttröttande, säger hon.

Det stämmer för många kulturarbetare. Frida Röhl berättar att processen att hålla föreställningen vid liv, trots ständigt oklara besked, har varit dränerande. "Arvet" skapades för att åka på turné med Riksteatern. Men trots allt är hon glad över att Alejandro Leiva-Wengers nyskrivna pjäs nu äntligen får möta sin publik.

– Det är en sak om en Hamlet-bearbetning hamnar i en låda någonstans. Men det nyskrivna behöver vi verkligen i Sverige, vi behöver nya berättelser för scenerna.

Frida Röhl undrar fortfarande om mycket av nedstängningen av kulturen är signalpolitik, och upprörs av att gå från teaterns öde salonger till vad hon upplever är välbesökta shoppinggallerior. Själv tror hon att teatern är smittsäker – och nödvändig.

– I de här tiderna av ensamhet, oro och ovisshet tror jag att kultur kan ha en väldigt viktig funktion för människorna, som vid alla kriser i samhället. Jag efterlyser att fler politiker skulle våga säga det, och inte bara kulturpolitikerna.

Båda teatrarna vittnar om en annorlunda upplevelse med bara åtta i publiken. Paradoxalt nog kom alla närmare varandra med så få i rummet, anser Frida Röhl.

– Allt hörs – om någon fnittrar eller suckar. Det som är teaterns magi, att det händer här och nu, det blir starkare än någonsin.