Sem-Sandberg målar ett mörkt porträtt av upplysningstänkaren
Oceanen
Författare: Steve Sem-Sandberg.
Förlag: Albert Bonniers.
Det är höst 1765 och på ön Ile Saint-Pierre i Biennesjön i Schweiz vandrar filosofen Jean-Jacques Rousseau för att samla in, namnge och klassificera växter. Det linneanska systemet med sin knappologiska logik förefaller honom otillfredsställande. Han vill konstruera ett nytt system som är byggt på bilder och som i stället appellerar till det känslomässiga.
Rousseau är vid den här tiden känd i hela Europa, hans skrifter om samhället och människan har väckt både nyfrälst entusiasm och ilska. Hans tankar om äganderätten som ett brott och barnet som en människa med rättigheter och ett utvecklat känsloliv har fått både staten och kyrkan i Frankrike att ta avstånd ifrån honom. Han tvingas ta sin tillflykt till det land där han föddes – men även därifrån ska han snart utvisas, att han konverterat till katolicismen går inte hem i det strängt protestantiska Schweiz. Vistelsen på ön blir ett andrum i det prekära läget.
I Steve Sem-Sandbergs roman ”Oceanen” är Rousseau på ön, plockar med sina växter men kommer just ingen vart. I drömmar och minnen hemsöks han av alla sina tillkortakommanden. Fram växer bilden av en människa i närmast konstant kris. En rad kvinnor har tagit sig an honom, inte bara som älskarinnor utan också som välgörare på den sociala arenan, där han ändå snubblat bort sina möjligheter.
Rousseaus liv präglas av sjukdom. Han har stora svårigheter att kissa. Förmodligen är blåshalsen förträngd, och nu har en förstorad prostata tillkommit. Av sin läkare har Rousseau fått smala rör som han själv kan föra upp i urinröret till blåsan och på så sätt få lindring. Men lätt är det inte, han river sönder sig så urinen blir blodblandad, ibland när det trycker på som värst kan ett plötsligt utflöde ske, vilket förstör många tillfällen till umgänge. Dessutom luktar filosofen illa, han vet om det och är på sin vakt mot tecken på omgivningens avsky.
”Fram växer bilden av en människa i närmast konstant kris.”
I Steve Sem-Sandbergs böcker finns ofta ett inslag av andens kamp mot materien. Så är det också här. Trots sina fysiska lidanden skriver Rousseau mycket inflytelserika verk. Det gäller samhälle och människosyn men innehåller också ett inslag som går på tvärs med upplysningens förnuftstro och rationalitet. Rousseau blir med sin subjektivism en föregångare till romantiken med dess naturmystik och känslosamhet.
Steve Sem-Sandberg låter Rousseau gå till rätta med sig själv, men hans slutsatser blir långt ifrån alltid etiskt hållbara. Med sig på ön har han sin hushållerska tillika älskarinna Thérèse Levasseur. Med henne har han fem barn, vilka samtliga lämnats bort. Att Thérèse kan ha haft en önskan att behålla sina barn är inget Rousseau tar hänsyn till. Hans syn på kvinnor är att de ska vara underdåniga och lyda sina män i allt. Han är helt beroende av Thérèse, inte minst för att hjälpa honom med att tappa blåsan. Men barnen ville han ändå inte veta av. Det är honom hon ska ägna sig åt. Bara honom.
Det är ett i många avseenden mörkt porträtt Steve Sem-Sandberg målar upp av sin huvudperson. Men också genom mörkret går strimmor av intellektuell briljans. Andens seger över materien.
