Sara Kadefors övergångsåldersroman lyckas vara mer än bara rolig

”De e inte så deep”, säger dagens ungdom, när de tar upp något till diskussion för att genast ångra sig. De vill inte alls prata om det, kommer de på precis när någon börjat lyssna. De säger att det inte är så deep och sedan går de vidare i sina liv.

Kvar står den som ville lyssna, känner sig dum och överflödig, ratad.

Det är ungefär så Ellen, berättarjaget i Sara Kadefors nya roman, känner sig. Ifrånsprungen, plötsligt inte alls behövd, rent av onödig och i vägen. Ellen är en framgångsrik manusförfattare, en del av Stockholms medieelit. En sådan som äter på restauranger där servitören säger: ”Har ni ätit här förut eller ska jag förklara hur det fungerar?” Som tjänar bra på sin ”kreativitet”, har en självklar plats i universum och är lojt bekväm i varje situation. Blasé, nästan.

Men Ellen är också 57 år gammal, och det betyder att hon håller på att glida ur sin position. Hon färgar envist den grå utväxten i hårbotten, spelar självsäker inför de unga typer som håller på att ta över hennes yrke, men är obönhörligen andrahandssortering. Det sammanfaller med att hennes son flyttar hemifrån – de som varit så nära. För vem ska Ellen nu vara viktig?

”Silver” är en sorts utvecklingsroman för övergångsåldern. Den inleds med att Ellen åker på en veckas keramikkurs och visar sig, till ingens förvåning utom Ellens egen, vara riktigt kass på att dreja. Farhågan är att det ska fortsätta så, med dråpligheter och tokigheter och klyschor om att återuppfinna sig själv. ”Eat Pray Love” – the klimakterie-edition.

Det gör den lyckligtvis inte. Jo, det gör den, också. ”Silver” är full av svettiga scener, situationskomik som går att se framför sig som en film med Mia Skäringer i huvudrollen och ett manusjobb som prokrastineras på ett i och för sig trovärdigt, men rätt klyschigt vis. Men ”Silver” är mer än så. Med små men effektiva medel gestaltas Ellens tillvaro och omgivning, och själva Ellen finns liksom på riktigt.

Hon är påfrestande, omtänksam, självupptagen, överbeskyddande, gullig, gränslös och hård. Hon försöker, men inte alltid sitt bästa. (Vem orkar egentligen det?) Hon ger upp och skaffar en extremt effektiv dammsugare istället. Hennes ekonomiska problem kommer sig inte av att hon köpt dyra skor – de kommer av att pengarna är slut. Hon tar jobb som servitris på ett sjabbigt lunch-hak i Haninge. Hon är närmast svartsjuk på sonens flickvän. Sin dotter förstår hon sig inte på.

Sara Kadefors låter Ellen vara ”deep”, stanna i kaoset. Hon får vara vilsen, till och med bitter. Smärtpunkterna är insprängda bland sarkasmer och kul detaljer som ofta är lite roligare än ”kul detaljer” brukar vara. Det rasande tempot, de många vändningarna, har en klangbotten.

Det finns hopp, men ingen allt förlösande slutpunkt. Som livet ungefär.