Rymdfarare Jessica Meir siktar på månen

– Hej! Hur mår du?

Jessica Meir, 43 år, öppnar på klingande svenska, men snart nog blir engelskan mer bekväm i intervjun hon ger från Houston och den amerikanska rymdmyndigheten Nasa.

Hennes bidrag till "Sommar i P1" den 8 augusti blir på båda språken och spelas in i USA.

– Jag är stolt och ödmjuk över att få vara med i det här ikoniska radioprogrammet. Ofta har jag hört sägas att det är motsvarigheten till att adlas i Sverige, säger hon till TT.

– Det blir en resa genom mitt liv, med olika kapitel från olika platser där jag har levt och hur det har påverkat mig, och hur det relaterar till min rymdresa.

Den 25 september 2019 sköts Jessica Meir upp till den internationella rymdstationen ISS. Landningen skedde den 17 april 2020 i Kazakstan.

Hennes rymdtripp är Nasas sjätte längsta för ett enda uppdrag. Under de nästan sju månaderna gjorde hon tre rymdpromenader – och skrev rymdhistoria genom att med Nasakollegan Christina Koch utföra den första helt kvinnliga rymdpromenaden.

TT: Kan du med ett ord sammanfatta erfarenheten av rymdpromenader?

– Extraordinärt.

– Det var definitivt uppdragets höjdpunkt för mig. Att vara där ute bara i rymddräkten, din egna lilla rymdfarkost, och uppleva rymden och titta ner på jorden är mycket mer dramatiskt än att vara på rymdstationen och titta ut genom ett fönster.

På ISS nåddes astronauterna av rapporterna om en smitta som utvecklade sig till pandemi. Planeten de lämnade var en annan vid hemkomsten.

– Det var mycket märkligt att följa nyheterna från jorden om hur covid-19 bredde ut sig. Vi kände oss totalt avstängda. Kanske var omfattningen av pandemin ännu mer surrealistisk för oss än för dem på jorden.

– Det är lätt att hänga upp sig på småsaker och inte se den större bilden. Men från rymden tvingas man att se det stora globala sammanhanget, som vikten av klimatet och att ta hand om vår planet.

Likt andra astronauter är Jessica Meir – som studerat rymdvetenskap och doktorerat i marinbiologi – noga med att betona lagarbetet och att det ligger i människans natur att utforska sina omgivningar och bryta ny vetenskaplig mark.

Jessica Meirs mamma är svenska och pappan från Irak och Israel. Paret träffades i Västerås och flyttade i början av 70-talet till USA där Jessica Meir är född. Hennes två äldsta syskon föddes i Sverige, två andra i USA.

Familjen slog sig ned i delstaten Maine i USA:s nordöstra hörn, i ett område med starka svenska band vilket ortsnamn som New Sweden, Westmanland och Stockholm vittnar om.

Så Jessica Meir är ganska väl marinerad i svensk kultur. Att dansa runt en midsommarstång med folkdräkt var till exempel ett måste under uppväxten.

– Och vi sjöng sådant som "Små grodorna", säger hon och faller tillbaka till svenska, som hon studerat en termin vid Stockholms universitet.

I slutet av förra året blev Jessica Meir utvald av Nasa till månprogrammet Artemis. Hon ingår i en grupp med 17 astronauter.

Nasas mål är att sätta amerikanska astronauter på månen under 2024. Jessica Meir har dubbla medborgarskap, men som astronaut representerar hon USA.

Det är ännu inte klart vilka som skickas till månen.

Men en liten flicka i Caribou i Maine hade tidigt saken klar för sig.

– I första klass fick vi rita vad vi ville bli som stora. Då ritade jag en astronaut som står på månens yta, berättar Jessica Meir.

Om Nasa fastnar för henne skulle det innebära "det yttersta uppdraget".

TT: Att bli den första kvinna på månen?

– Det är absolut något att drömma om. Men även om det inte blir jag, utan en vän och kollega i programmet, kommer det att bli otroligt spännande.