Pricksäker debut om kontrollförlust och väntan på förlossning
Vid liv
Författare: Louise Alvarsson
Förlag: Norstedts
En kvinna väntar sitt första barn. Hon har flyttat in i sin morfars gamla hus intill hennes barndomshem. Det är de allra sista dagarna av graviditeten då tankarna vänds inåt. När man letar efter tecken på att förlossningen är på gång, trots att man inte har en aning om hur det ska kännas. Sakta vaggar hon fram på stigarna genom barndomens skog och väntar, väntar, väntar.
Hur det kommer bli vet hon inte. Det är det ingen som vet, det enda de säger är att det är olika för alla. Och det får man snällt finna sig i. Absolut ovetskap. Det är en konstig känsla för en vuxen kvinna som är van att ha kontroll. MVC-kontrollerna handlar istället om sådant som går att kontrollera: måttet och vikten. Och kvinnan som redan innan tänkte på vad hon åt och hur mycket hon motionerade tänker nu på det ännu mer.
”Alvarsson gestaltar på ett pricksäkert sätt det materialistiskt ofrånkomliga med att vara människa. Man kan inte rymma från kroppen.”
Det finns en pappa med i bilden, det är deras barn, de gör det tillsammans. Men det är i hennes kropp det händer, hans kropp är som vanligt. Han kan fortfarande ta raska promenader, äta vad han vill och sova på rygg. Han behöver till och med kaffe för att hålla sig vaken när förlossningen väl sätter igång.
Alvarsson gestaltar på ett pricksäkert sätt det materialistiskt ofrånkomliga med att vara människa. Man kan inte rymma från kroppen. Man kan inte tvinga fram en förlossning eller rymma från smärta, varken psykisk eller fysisk. Kvinnan i ”Vid liv” bär på en obearbetad sorg, en förlust som skrivs fram parallellt med förlossningen. Hon blir med andra ord förlöst på fler sätt än ett. Kontentan är tydlig: man har inte kontroll över vare sig livet eller döden. Oavsett om det handlar om att föda ett barn eller sätta sig i en bil så vet man aldrig hur det kommer bli. Så i vissa fall är det bara att ge sig hän.
