GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Poesi som en sorgeprocess och motståndshandling

Sorin Masifi skriver om saknaden efter sitt land och sin syster. Om exilens rotlöshet. ”Staten systrarna dikten” är en diktdebut som är starkare än alla nyhetsrapporter.
Bokrecension • Publicerad 8 oktober 2022
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Sorin Masifi är född 1982 i Erbil i södra Kurdistan och kom till Sverige 1986. Hon arbetar som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek.
Sorin Masifi är född 1982 i Erbil i södra Kurdistan och kom till Sverige 1986. Hon arbetar som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek.Foto: Lina E Adamo
Poesi

Staten systrarna dikten

Författare: Sorin Masifi.

Förlag: Norstedts.

”Det du håller i handen är ett vapen / Det du håller i handen är ett arkiv / Det du håller i handen är en dikt”

Så lyder en av slutstroferna i Sorin Masifis mycket starka debutverk ”Staten systrarna dikten”. På blankvers möter läsaren en gestaltning av smärtan att vara utan land, exilens rotlöshet och saknaden efter de döda och mördade. Mitt i allt detta finns också en familj som håller samman och faller isär.

Det som gör mest intryck är skildringen av de två systrarnas liv i Kurdistan, ett liv präglat av vanlig lek med döden som fond: ”små kranier rullade ut ur och in i våra drömmar”.

Också de vuxnas ständiga oro är drabbande:

”Ty döden är alltid ett stenkast bort och / snaror dras åt när ingen syns till / Ni måste alltid synas från köksfönstret”

Debutsamlingen ”Staten systrarna dikten”
Debutsamlingen ”Staten systrarna dikten”Foto: Norstedts förlag

Jag tänker gång på gång att det är så här riktig litteratur fungerar, den är bättre än rapporter, filmer, föredrag. Orden har förmåga att gestalta ett helt spektrum av ondska, utsatthet och mänsklig tillvaro. Det enskilda blir allmängiltigt och vice versa.

Diktjagets sätt att förstå och kämpa är genom orden och det med insikten hur övermakten beter sig: ”Det första de gjorde var alltid att bränna böckerna”.

Att skriva, att gestalta blir en motståndshandling, ett sätt att inte glömma ”den femte familjemedlemmen som saknar kropp”, det vill säga Kurdistan. Bättre kan det inte sägas.

Skrivandet är också en sorgeprocess efter systerns död och hågkomsterna är tunga av saknad. Frånvaron av systern blir en symbol för frånvaron av ett land. För allt hade kunnat vara annorlunda.

”I ett annat liv, i en annan värld, i en stat som heter Kurdistan / Vad hade jag gjort då? / Har ni någonsin tänkt på det?”

”””

Fakta

Maria EhrenbergSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.