Poesi som en sorgeprocess och motståndshandling

”Det du håller i handen är ett vapen / Det du håller i handen är ett arkiv / Det du håller i handen är en dikt”

Så lyder en av slutstroferna i Sorin Masifis mycket starka debutverk ”Staten systrarna dikten”. På blankvers möter läsaren en gestaltning av smärtan att vara utan land, exilens rotlöshet och saknaden efter de döda och mördade. Mitt i allt detta finns också en familj som håller samman och faller isär.

Det som gör mest intryck är skildringen av de två systrarnas liv i Kurdistan, ett liv präglat av vanlig lek med döden som fond: ”små kranier rullade ut ur och in i våra drömmar”.

Också de vuxnas ständiga oro är drabbande:

”Ty döden är alltid ett stenkast bort och / snaror dras åt när ingen syns till / Ni måste alltid synas från köksfönstret”

Jag tänker gång på gång att det är så här riktig litteratur fungerar, den är bättre än rapporter, filmer, föredrag. Orden har förmåga att gestalta ett helt spektrum av ondska, utsatthet och mänsklig tillvaro. Det enskilda blir allmängiltigt och vice versa.

Diktjagets sätt att förstå och kämpa är genom orden och det med insikten hur övermakten beter sig: ”Det första de gjorde var alltid att bränna böckerna”.

Att skriva, att gestalta blir en motståndshandling, ett sätt att inte glömma ”den femte familjemedlemmen som saknar kropp”, det vill säga Kurdistan. Bättre kan det inte sägas.

Skrivandet är också en sorgeprocess efter systerns död och hågkomsterna är tunga av saknad. Frånvaron av systern blir en symbol för frånvaron av ett land. För allt hade kunnat vara annorlunda.

”I ett annat liv, i en annan värld, i en stat som heter Kurdistan / Vad hade jag gjort då? / Har ni någonsin tänkt på det?”