Per-Axel Svensson: Tiden har sprungit ifrån Per Wahlöös kvinnoskildringar
Den mest prisade av alla svenska kriminalserier är utan tvekan Maj Sjöwall och Per Wahlöös dekalog ”Roman om ett brott”, tio böcker med Martin Beck som huvudkaraktär, utgivna åren 1965 till 1975. Från ”Roseanna”,1965, till ”Terroristerna, 1975. De båda författarna tandemskrev och prisandet bör väl gälla båda i lika hög grad, men, det var Per Wahlöö som koncipierade kvinnoporträtten och för en modern läsare känns de ibland både antikverade och, ja, till och med misogyna.
”I hela dekalogen förekommer 16 prostituerade, men bara fyra kvinnliga poliser”
Det är något av en paradox att i ”Den skrattande polisen, den fjärde och kanske mest prisade av böckerna – belönad med med det prestigefyllda Edgarpriset,1971, ett pris som ibland kallats krimlitteraturens Nobelpris – förekommer, eller rättare sagt är själva huvudpunkten och bokens nav, ett attentat mot all vedertagen sexualpsykologi - och anständighet skulle man vilja påstå. Att det i hela dekalogen förekommer 16 prostituerade, men bara fyra kvinnliga poliser, som ett exempel, är egentligen småpotatis mot skildringen av Teresa Camaraos sexuella uppvaknande.
Teresa är en blyg, olycklig kvinna som blir förförd, eller snarare våldtagen, och får på kuppen för första gången orgasm och blir nymfoman på kuppen (sic!). I stället för att ligga runt med allehanda karlar, utan annan ersättning än en fulländning mellan varven bestämmer sig Teresa för att börja ta betalt i stället. Hennes nemesis blir vad det lider en Bo Forsberg, en fabrikör hon blir förtjust i och börjat stalka. Forsberg ser som enda utväg att ta sin demimonde av daga för att hålla uppe fasaden av ett liv som äkta man och förment lycklig barnafader, dessutom framgångsrik företagsledare. Mordet leder så småningom fram till en högst intrikat romanväv med ett massmord på en dubbeldäckare i Stockholm som bokens absoluta peak. Med på bussen, och bland de mördade, finns polisen Åke Stenström vilket förstås väcker ytterligare indignation bland mordutredarna, och dessutom reser sig frågan: Vad gjorde han där? I protokollen finns inga uppgifter om att han var där på ett officiellt uppdrag. Nej, den nyexade Stenström hade, bredvid sitt officiella ämbete, börjat privatspana på fritiden, fått korn på ett cold case som han minsann skulle lösa för att imponera på sina överordnade, Martin Beck främst. Det blir hans för tidiga död.
Åsa Thorell, Stenströms efterlämnade fästmö, och erotiskt avancerad förstår Beck och co efter att ha tagit del av en fotosvit man hittar på Stenströms rum, blir vad det lider polis och förkroppsligar det Wahlööska kvinnoidelalet. Det på den tiden vänstersocialistiska, Wahlöö var benhård stalinist. Undertiteln ”Roman om ett brott” syftar främst på vad författarna menar var socialdemokraternas svek mot arbetarklassen.
Värre ut, och utan räddning, befinner sig Saga, Fredrik Melanders – en av Becks närmaste medarbetare – hemmavarande folkhemshustru. Hon beskrivs så här: ”Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än honom och hette Saga.”
Genomgående karaktäriseras männen i serien via psykologin, kvinnorna genom sina utseenden.
Känns det daterat?
