Norén öppnar existentiella rum mitt i det vardagliga
En dramatikers dagbok 2015-1019
Författare: Lars Norén
Förlag: Albert Bonniers
Den kraft som styr Lars Norén när han skriver sina Dagböcker har alltid varit tydlig: ”Om jag inte skriver har jag inget av mitt eget liv och min egen historia kvar”, som det heter en bit in i den nya, fjärde volymen av ”En dramatikers dagbok”, som omfattar tiden 2015-2019. En stund senare noterar han dessutom ”jag skriver dagbok för att…fortsätta granskningen av mig själv, som om jag vore en annan”.
Att läsa honom är att acceptera det processartade och det oavslutade i hans skrivande. Att följa med, i alla vindlingar, när han skriver sig vidare mot de livstillstånd där språket kan ”vittna om det outsägliga”. Allt tydligare drivs Norén också av ambitionen att skriva med stor enkelhet och koncentration, att han söker en frihet ”genom kompression”. En frihet som ska uppstå inne i hans egen fångenskap och som han nu vill göra till en öppen plats, tillgänglig för alla.
Den andra, nästan paradoxala, delen av hans ambition är kravet på fullständig ärlighet. Något som får honom att minutiöst redovisa varje detalj i det vardagliga livet. Här kan man som läsare lätt fastna i de monotona och repetitiva beskrivningarna av matinköpen på Ica, i mötena med människor på kaféer och restauranger och hur vi måste följa med när han hämtar ut paket på olika utlämningsställen. Det är bara att konstatera att det mesta är som vanligt I den norénska dagboksvärlden: ett nödvändigt ordnande och strukturerande av morgonångest och relationer, skrivande av, och repetitioner kring den ordlösa, fascinerande pjäsen ”Stilla liv”-och jodå, för den riktigt nyfikne kan jag meddela att här tänds en ny kärlek även om den i åldrandets tider mest sköts via SMS…
”Men det som mest fascinerar mig hos Norén är inte dessa utfall utan hur händelser i hans vardag framställs i samma värdeperspektiv som de komplicerade, filosofiska frågor som hans grundliga läsningar av Heidegger och Simone Weil frigör hos honom.”
På ett liknande sätt kan man bli bekymrad av hans stegrade konsumtionsberoende, där han tvångsmässigt beställer hem dyra kavajer och byxor från exklusiva designers runt om i världen. Om man tillfälligtvis vistats i de gläntor av ömhet och kärlek som uppstår när han umgås med sina älskade döttrar S. och Nelly så kan man i nästa ögonblick bli irriterad och förvånad över hur han kategoriskt klipper av banden till de som en gång har stått honom nära (Elisabeth Åsbrink). Han gör det nästan sadistiskt ”Jag vill att det ska sluta som av ett snitt, fullkomligt överraskande”. Det han egentligen inte kan acceptera är att hon börjat skriva artiklar i hans främsta hatobjekt DN.
Lika oförsonlig och rigid är han i sin skarpa kritik av flera kulturjournalister och dagstidningar: ”Jag är tacksam för att de som ännu lyckas väcka min antagonism är vid liv”. Men det som mest fascinerar mig hos Norén är inte dessa utfall utan hur händelser i hans vardag framställs i samma värdeperspektiv som de komplicerade, filosofiska frågor som hans grundliga läsningar av Heidegger och Simone Weil frigör hos honom.
Kanske är det just detta som är det mest befriande i att läsa honom – det som gör att man gärna dröjer sig kvar i de lövtunna, prasslande boksidorna. Hur han plötsligt kan öppna, och utvidga, existentiella rum mitt inne i det mest triviala. ”Nu måste jag gå och duscha och sedan laga mat – Du befinner dig i ett outplånligt beroende till den du utplånar”. Skrivet i en och samma utandning.
Lars Norén
Född 1944. Lars Norén är en av våra mest mångsidiga författare: poet, prosaförfattare, dramatiker, konstnärlig ledare och regissör. Sedan 2002 skriver han på ”En dramatikers dagbok” som nu publicerats i fyra volymer. Flera av hans sammanlagt över hundra pjäser fortsätter att spelas över hela världen. Han publicerade 2017 prosaboken ”Efterlämnat” och samlingen ”Fragment II”. Året innan gav han ut ”Stoft” som markerade hans återkomst till poesin.
Bokens första mening: Kommit hem efter att ha promenerat med A och S, som blev biten av Mauds minsta hund när hon försökte klappa den och fick ett blått märke med två små hål av dess huggtänder.
Det är i pendlingen mellan det geniala och banala som hans språk alstrar sin livfullhet. Där ord och enstaka meningar kan bli till ett slags ”motståndsfickor”, eller där de snarare framstår som aforistiska skulpturer uppresta mitt i tidens strömmande och nedbrytande flöde av textsjok.
Vissa ord får alltid också en särskild laddning för Norén: ”avskapelse”, ”gåtan”, som man inte behöver lösa men måste få syn på, ”ljusets stora inandning”. De här orden framstår som språkliga urbilder kring vilka hans uppmärksamhet länge kretsar.
I den här Dagboken återkommer ofta ordet ”utkastadhet”, framsprunget ur hans läsning av Heidegger. Norén använder det direkt i en kort text om Kjell Askildsens noveller, som han i sin helhet klipper in i dagboksanteckningarna. Det gör han också med flera av sina ”Fragment” och texter skrivna till Gunnel Wåhlstrand och Jonas Bohlins konst. Det är ett mycket lyckat grepp där man, på ett intressant sätt, får inblick i hur hans texter växer fram i sina vardagliga sammanhang. Den 18 maj 2018 heter det: ”jag infogar dem, då de är en väsentlig del av mina dagar”.
Fortfarande har Norén en uppövad och känslig blick för uttryck och händelser i samtiden och litteraturen. Han läser Louise Glück långt innan hon får Nobelpriset, utan omsvep och skoningslöst kommenterar han USA-valet 2016 och Trump som president. Han skärskådar skandalerna kring Akademien och metoo-affärerna. Det som han säger om Pascal gäller i hög grad också för honom själv: ”Hans blick visar att skillnaden mellan människans storhet och elände är liten”.
Döden har naturligtvis en alltmer påträngande närvaro i Noréns texter och liv. Men fortfarande förblir den lyckligtvis ”halvfärdig mellan avskapelse och uppskov”. Visst, man kan se Dagböckerna som ett ständigt pågående bokslut men Noréns ”avskapelse” ger oss också varje gång nya, livsbejakande språkliga handlingsmönster.
