Musikrecensioner: Lundell, Gyllene Tider

I det häradet – upptempo, Springsteenskt, durackord – landar även Tranorna kommer.

Det är alltså inget nytt på något sätt. Vi har hört det förut. Men det är bra. The Pouges möter Waterboys-fioler adderar något nytt och står för melodin.

Texten är med Lundell-mått av det lättviktigare slaget. Det handlar om en vårmorgon. Personen i låten vaknar, öppnar fönstret, dricker kaffe (starkt och hett!), har krämpor i armbåge, knä och själ, ser ljuset – och så kommer tranorna. Typ.

Det minner påtagligt om dagboksspråket i Vardagar.

”Går nerför trappan i kalsonger och mage” är en textrad som sticker ut. Så skriver bara Ulf Lundell nu när Olle Ljungström inte är med oss längre.

Men framför allt är det ett ljust och fräscht livstecken från en man som – bortsett från akustiska demosamlingen Skisser, där Tranorna kommer ingick – inte släppt ny musik sedan tradiga bredbenskolossen Trunk 2013.

Det är också härligt att höra en så här försommarsprudlande Lundell efter allt tråkigt som hänt i hans livs på sistone med skilsmässa och rattfylla.

Här möter – även om låten är inspelad före fyllefärden – vi en 69-åring som sjunger klart och rent, som låter livsbejakande och hoppfull.

Det gör mig glad.

Tranorna kommer är en pigg sommarkaramell som kommer göra sig på scen i sommar.

Christian Gustafsson

Lyssna på låten här:

Jag är så gammal att jag hade skrivmaskinsundervisning i skolan. Jag är också så till åren att jag fick besök av flourtanten. En tandsköterska som kom med vagn och muggar och tvingade oss barn att gurgla den vedervärdiga flourvätskan.

Nu släpper alltså Gyllene Tider en låt om flourtanten. Eller det gör de inte. Flourtanten har en ganska perifer roll i texten, som tydligen baseras på ”en märklig dröm som Anders Herrlin (basisten) hade i julas”.

Ni som hoppats på en sedvanlig GT-powerpoppärla har hoppats förgäves. Det här drar mer mot Gessles soloplattor och sentida Beatles. Det är småflummigt, skönt sommargungigt, feelgoodigt och ganska ohittigt. Det, att få en hit, är nog inte heller meningen.

Jag gillar när Gessle går loss i den gamla rollen som knäpp ordvrängare (tänk Dansar inte lika bra som sjömän). Här gör han det otvunget och naturligt. Texten handlar till höres inte om någonting, orden forsar ut.

”Varje svartvit tangent, spelar covers av Kent”, sjunger Gessle och droppar saker som smällkarameller, måndags-ex och den gamla radiofiguren Morfar Ginko. Refrängen handlar om...eh...hår. ”Ditt hår, det var elektriskt i september och november, och ditt hår, det var fantastiskt i december”.

Flourtantslåten är långt i från Gyllene Tiders största stund, men fungerar som aptitretare inför fullängdaren – Gyllenes sista ever – Samma skrot och korn, som släpps i juni.

Christian Gustafsson

Lyssna på låten:

Med åren har bob hund rört sig från den vilda, ettriga indierock som de slog igenom med i mitten av 90-talet – mot ett drömskt och ibland vemodigt sound. Den vassa elgitarren är kvar men de spejsade syntljuden har fått ta mer och mer plats med åren.

I centrum står alltjämt Thomas Öbergs säregna sång och underfundigt spetsiga texter.

Så även den här gången. 0–100 har verkligen det där bob hund-soundet – kanske mer förädlat än någonsin. Och tur är väl det för det är ett bra sound.

Det här är bandets nionde studioalbum. Att de inte har blivit fler på 25 år (det självbetitlade debutalbumet släpptes 1994) torde säga lite om hur genomarbetade plattorna i regel brukar vara och 0-100 är inget undantag.

“Jag var så glad en gång, att det är sorgligt nu”, så skriver bara Thomas Öberg låttexter och det sammanfattar den härligt bitterljuva upplevelsen som heter bob hund.

Jon Lindhe/TT

Lyssna på skivan:

Ida Gratte, bördig från Nybro, har gjort en musikalisk resa i den lokala myllan. Kyrkokören i Nybro, uppträdanden i Madesjö kyrka och sedan diverse festivaler och sakta men säkert har hon byggt upp artistisk erfarenhet och säkerhet.

Efter att hennes sociala medier-konton kapades – Ida Gratte har berättat om motståndet hon ständigt får möta på grund av att hon står upp för feminism och jämställdhet – bytte hon till artistnamnet Miss Sister. Nu släpper hon sin första låt under sitt artistnamn. Även om namnet är nytt, och till viss del också soundet, är budskapet detsamma; hur stereotyper formar könsroller. Gratte har i intervjuer nämnt Lily Allen som en förebild och med Miss Sister närmar hon sig – på ett bra sätt – Allen. Melodin är långsam, avskalad och det är Grattes röst som står för de subtila skiftningarna, där en liten höjning eller sänkning slår hårt.

När låten tystnar finns den ändå kvar inne i huvudet. Fästande.

Henrik Rydström

Lyssna på låten:

Johan Glössner och Patrik Rang började musicera ihop i Kalmar redan på 90-talet, men det är först i år som de kan lägga fram något konkret på bordet. Som den här ärliga pophistorien.

Glössner har fixat musiken och producerat medan Rang skrivit texten. Videon visar klipp från ett vemodigt, svenskt vinterlandskap och Mellan dom och dig rör sig i ungefär samma långsamma tempo som snöflingorna. Soundet är ganska ordinärt – välpolerat och utan några större överraskningar – men det finns absolut inga fel och refrängen klamrar sig fast efter ett par lyssningar. Mission accomplished.

Wilhelm Askebring

Lyssna på låten: