Max Porter skriver ömsint om tonårsångest i ”Shy”

Jag har alltid älskat Max Porters romaner och ”Shy” är inget undantag. I centrum finns alltid den ensamma pojken som ett slags förlösande faktor som gör att världen blir både magisk och högst konkret. I den kritikerrosade debuten ”Sorgen bär fjäderdräkt” finns två små pojkar som förlorat sin mamma där en kråka en dag knackar på dörren; i ”Lanny” finns en ovanlig pojke som möter byns mytiska lövklädda sagofigur: Dead Papa Toothworth.

Med ”Shy” lämnar dock Max Porter de magiska elementen i sitt berättande för att mer direkt adressera frågor om ensamhet och maskulinitet. ”Shy” är en berättelse om en tonårspojke som inte kan ”skärpa till sig” och till slut hamnar på ungdomshemmet Sista chansen. ”Shy” blir på så vis tyngre än Max Porters tidigare romaner, också mer samhällskritisk. Romanen är en otroligt träffande gestaltning av tonårsångest och de runt omkring som försöker hjälpa. Men ”Shy” är också i hög grad en hyllning till musikens avgörande betydelse.

Den dova sub-basen från drum’n’bass bultar tillbaka livet i Shys pojkkropp, mildrar ångesten, stänger ute det som är svårt att hantera. Sub-basen känns i kroppen mer än den hörs; lite som med Max Porters prosa – också den känns i kroppen mer än den hörs. Max Porter har en särskild förmåga att med små medel gestalta det som verkligen betyder något. Ännu en gång har Max Porter skrivit en otroligt ömsint och berörande roman. Ännu en gång gör Marianne Tufvesson ett utomordentligt arbete att översätta Max Porters finurliga formuleringar till varsam och samtidigt livlig svenska.