Makabra och lekfulla elegier av Magnus William-Olsson
Inget är alltid för sent
Författare: Magnus William-Olsson
Förlag: W&W
Genre: Poesi
I dokumentären ”Memory: The origins of Alien” (om sf-klassikern ”Alien”) som kom ut förra året återupprepas en djupt fascinerande fras ur Aiskylos ”Orestien”: ”The reek of human blood smiles out at me” (ungefär ”Stanken av mänskligt blod ler mot mig”). En synestetisk replik uttalad av en hämndgudinna, en av de erinyer som förföljde syndare för att driva dem till vansinnets rand. Något som tydligen kunde påkalla deras intresse var att inte visa tillbörlig respekt gentemot sina egna föräldrar. Ja, jag kommer att tänka på detta eftersom jag på ett ställe skriver ”Hedra din fader och din moder!” i marginalen i Magnus William-Olssons senaste diktsamling ”Inget är alltid för sent”.
Kanske skrev jag det närmast reflexmässigt, tänker jag till en början, men ju mer jag reflekterar över saken desto relevantare känns det trots allt. Det finns ändå genuint såriga stråk i William-Olssons dikt. Modern Inger från den hyllade ”Ingersonetterna” är tillbaka, men nu inte som ett rörande realistiskt offer för Alzheimers, utan som en hypnagog hallucination, en osalig ande vars ”små vassa tänder av aska” biter sig fast i poetens hals. Hon luktar gammal bredvid sonen i sängen. Kanske finns en stark ömhet här. Men, tror jag, inte bara ömhet, ty det känns gränslöst att skriva så om sin egen mor. I nästa stund ger poeten di åt sig själv i en obscen bild. ”[M]en sådan är poesin”, säger diktaren, och jag förstår. Språket, menade åtminstone den rumänske tänkaren Cioran, måste nedlåta sig till ”dålig smak” om det ska vara allmängiltigt – eller sant.
Det är dock när poeten skriver om sin far som jag gör den där anteckningen i marginalen. I ett miserabelt fysiskt skick, ”uppsvälld, sjukt vit/i hullet, vattnig, nästan svampig”, ja, döende, säger fadern till sin son att han levt ett ”fullt liv” den förtidiga död som han står inför till trots. I sonens öron utgör uttrycket ”fullt liv” en grotesk plattityd. ”Han sa så mycket ogenomtänkt och korkat att jag/i decennier efter honom tvingas uppbåda hela min/filosofiska strävan bara/för att försvara mig. Fullt är livet bara av ofullständighet.”
”Ja, det är sannerligen inte muntert – men det är nog just det brutala allvaret som är så bra med denna närmast klassiskt dekadenta diktning.”
Ja, det är sannerligen inte muntert – men det är nog just det brutala allvaret som är så bra med denna närmast klassiskt dekadenta diktning. Magnus William-Olsson rattar in rejält pessimistiska våglängder stundtals. ”Det finns/en natt i natten, det vet ju alla, och i den natten ännu en/natt, raden är utan slut. Ändå måste/vi värja den, somliga med sina liv. Vi ska ju ändå alla dö/som djuren, eller hur?” Samtidigt är flera av dikterna relativt ljusa. Eller åtminstone lekfulla. Nej, allt är paradoxalt nog lekfullt när jag tänker efter. Som dikten om kejsaren Hadrianus som fiskar upp sin drunknade älskare Antinous ur Nilens vatten. Men har han själv dränkt honom? Mörkt även det så klart, absolut, men på sätt och vis även skoj när poeten föreställer sig Hadrianus fortsatt besatta och depraverade kåthet också gentemot den unga älskarens kalla och livlösa kropp.
