Majgull Axelssons Lilla hjärtat-inspirerade berättelse räcker inte ända fram
Svalors flykt
Författare: Majgull Axelsson.
Förlag: Norstedts.
I psykologen Christels väntrum sitter en ung människa som tappat tron på mänskligheten. Journalen skvallrar om vanvård och svåra trauman, men tjejen som vill bli kallad Zadie Moonbeam har inte tänkt berätta om dem. Hon är här för att tanten på soc kräver en motprestation för att ge henne det enda hon längtar efter: en egen lägenhet, där hon kan låsa om sig och äntligen få vara ifred.
”Svalors flykt” handlar om barnen som svikits två gånger, först av sina föräldrar och sedan av samhället när skyddsnäten inte fungerat. Zadie har hamnat i familjehem igen efter att hennes lillebror misshandlats till döds och föräldrarna dömts till fängelse. Vad gäller broderns öde har Majgull Axelsson lånat många obehagliga detaljer (kanske onödigt många) från fallet med den treåriga flickan ”Lilla hjärtat” i Norrköping.
Det moraliska problemet med olämpliga föräldrars rätt till sina barn har hon varit inne på tidigare, men här gör hon det till bärande tema och låter det cyniska maskrosbarnet Zadie bli solen som berättelsen kretsar kring. Det innerliga porträttet av henne, liksom det av den lite livströtta men välmenande Christel, är bokens behållning.
Svårare är det med själva intrigen, som består av så många långsökta sammanträffanden och korskopplingar att den blir omöjlig att ta på allvar. ”Svalors flykt” blir till slut för tungt konstruerad för att lyfta över melodramnivå, trots att Majgull Axelsson har sina vanliga kvaliteter i behåll: sitt klart brinnande patos, och den där ivriga berättarrösten som man kan störa sig på men ändå vill fortsätta lyssna till. Den här gången räcker det inte ända fram.
