Léa Seydoux: Första gången jag spelar normal

– Det här är första gången jag spelar en normal människa, säger hon skrattande till TT.

– Det är kanske därför filmen berör människor. De kan relatera till min rollfigur, det är enkla känslor, sådana som vi alla har.

"En vacker dag…" är regisserad av svenskättade Mia Hansen-Løve. Megastjärnan Seydoux är här oerhört nedtonad, inte minst till det yttre. Hon spelar Sandra, som är ensamstående och har en 8-årig dotter. Hon möter en gammal vän, och trots att denne är gift dras de till varandra och inleder en passionerad affär.

Samtidigt har Sandra problem med sin far, en före detta professor som håller på att bli mer och mer dement. Sandra och hennes syster letar efter ett bra demensboende, på samma gång som de måste handskas med det faktum att den älskade fadern mer och mer försvinner in i dimman.

– Den här filmen har en känslomässig dimension, den är ganska djup. Den känns nästan som en dokumentär. Skildringen av fadern är baserad på Mias egen pappa och hur denne gick in i demens. Det är fasansfullt, samtidigt som det skildras på ett subtilt sätt, säger hon.

Léa Seydoux konstaterar att Mia Hansen-Løve vet precis vad hon vill i sitt filmskapande.

– Det är en film om enkla saker, som kärlek, död, moderskap, det är en kärlekshistoria. De bästa filmerna är de som handlar om enkla saker. På många sätt är ju livet banalt. Kärlek, död, det är banalt. Men det är också så att i det banala hittar man det extraordinära. Det kan ge väldigt intensiva upplevelser.

Léa Seydoux spelar som sagt "en normal person" och regissören Mia Hansen-Løve bad att hon hela tiden skulle bära sina egna vardagskläder.

– Det gjorde att rollfiguren kändes närmare mig själv. Å andra sidan tror jag att i alla roller som jag har spelat finns det lite grand av mig själv.

Efter Bond-filmen "No time to die" har vi kunnat se henne i Wes Andersons komedi "The French dispatch" och i David Cronenbergs body horror-film "Crimes of the future". Ingen kan påstå att hon upprepar sig i sina rollval.

– Visst, jag har gjort så oerhört mycket som varit annorlunda. Film är ett språk i sig. Där finns inga gränser, och jag vill utforska. Jag är som en kameleont, jag ändrar mig hela tiden.

För henne är allt som ett nytt äventyr, säger hon. Hon känner sig egentligen inte som en professionell skådespelare.

– Varje gång jag ska göra en ny film känner jag det som om det vore min debut. Jag försöker smälta in i regissörens vision. Jag har en stark överlevnadsinstinkt, jag är som ett djur.

En oväntad svårighet var att under mycket lång tid tvingas hålla hemligt hur "No time to die" skulle sluta.

– Jag var väldigt överraskad över att det inte läckte ut. När vi gång på gång tvingades skjuta upp premiären kände jag att "we might be fucked". Men så blev det inte.