Krigsvittnet: "Helt fri från krigsromantik"

"Gå och se" från 1985 är ett av filmhistoriens mest fruktansvärda porträtt av krig. Den anses enligt många också vara ett mästerverk. Det blev den sovjetryske regissören Elim Klimovs (som dog 2003) sista film, baserad på hans egen barndom och upplevelser av andra världskriget. Ändå sade han att "om jag inkluderat och visat hela sanningen skulle inte ens jag kunnat se den".

– Det är en av de mest centrala skildringarna av ett barns krigstrauma som verkligen gjort ett avtryck, säger Malena Janson som är lektor vid Centrum för barnkulturforskning på Stockholms Universitet.

Enligt henne är "Gå och se" en av ett fåtal filmer som är konsekvent berättad ur ett barns synpunkt. Hela handlingen är filtrerad genom tonårspojken Flyoras sinnen.

– Det gör delvis att berättandet blir väldigt fragmenterat. Det finns ingen tydlig dramaturgi med början, mitt och slut. Den försöker efterlikna Flyoras sätt att uppleva ett otroligt traumatiskt skeende, säger Malena Janson.

Flyora (Alexej Kravtjenko) bor med sin mamma och två småsystrar i naziockuperade Belarus 1943. I filmens första scen gräver han upp ett gevär ur sanden och blir överlycklig när han därmed kan slåss för partisanerna. Han ger sig av mot sin mammas vilja och allteftersom förvandlas Flyora från glad och naiv till gråhårig och rynkig med tusenmilablick. Hans familj mördas, han bevittnar hur en kyrka full med bybor bränns ned och ser en kvinna föras iväg för en gruppvåldtäkt.

– Den är helt fri från all krigsromantik. Tanken om det ärofyllda kriget finns i början och lockar ut honom men det är bara misär oavsett om man krigar på den sovjetiska eller den tyska sidan, säger Malena Janson.

Hon menar att det fragmentariska och stundtals surrealistiska berättargreppet skapar mer direkta, sinnliga intryck och att barnperspektivet ger en annan förståelse för krigets obegriplighet och rättfärdigande än de vuxnas tillrättalagda logik.

– I krig försöker man alltid motivera med en förklaring att "vi måste göra det, det här är det absolut bästa". Genom att använda barnets perspektiv blir det icke-logiska och fullständigt bisarra med krig tydligt.

TT: Är filmen relevant i en nutida kontext, om man tänker på hur Ryssland använder propaganda om att "avnazifiera" Ukrania?

– Jag ser delvis andra saker i filmen nu än första gången jag såg den för 20 år sedan. Det är klart att den tydligt vill lyfta fram Nazitysklands oförrätter mot Sovjetunionen. I eftertexterna står det att nazisterna brände ner 628 byar i Belarus och mördade dess invånare. Det här med "avnazifieringen" – som bara är ett svepskäl idag – bygger på att man vill hålla liv i den historiebeskrivningen på olika sätt.

Flyora är inte bara ett offer i berättelsen utan tilldelas agens och handlingskraft. Samtidigt påpekar Malena Janson hur barnets oskuld används som symbol i filmens slutscen. Flyora riktar sitt gevär mot ett foto på Hitler och olika arkivbilder börjar flimra förbi och visar hur diktatorn blir allt yngre, tills en bild på en barnversion av Adolf Hitler sitter i sin mammas knä. Då klarar inte Flyora av att skjuta, eftersom han inte kan mörda ett oskyldigt barn.

– Barnet har en väldigt central funktion här som något slags hopp om framtiden.

TT: Samtidigt går väl framtiden förlorad i och med Flyoras förlorade barndom?

– Ja absolut. Det här är en av de mest pessimistiska filmer jag någonsin sett. Det finns egentligen ingen framtid utan krig, misär, död och vanvett. Och det ser vi i dag också.