Kostymdesignern från Kalmar: Det är ingen bra tid att göra Europakarriär

– Det är roligt att jobba i nya hus och med nya människor. Men det är ingen bra tid att göra Europakarriär, konstaterar hon.

När jag första gången når henne på telefon sitter hon i karantän i staden Mannheim i södra Tyskland. Hon har inte fått lämna övernattningslägenheten på fyra dagar.

– Det är väldigt trist att sitta instängd. Jag har jobbat och varvat med att titta på film. Men man blir fort uttråkad.

Bente Rolandsdotter befann sig då i Mannheim för parallella repetitioner av två tyska operauppsättningar, som hon har designat kostymer till. Det är hennes första utlandsuppdrag.

– Jag har gjort kostymer till uppsättningar som turnerat utomlands förut, men aldrig tidigare jobbat utanför Sverige. Det är otroligt spännande. Men också nervöst.

Den polske regissören Krystian Lada ringde henne för drygt ett och ett halvt år sedan. Han hade sett hennes kostymer i ett par produktioner och undrade om hon ville designa kläderna till hans uppsättningar av ”Nabucco” av Giuseppe Verdi och ”Il Trionfo del Tempo e del Disinganno” av Händel.

– Vi träffades i mitt kök hemma i Sundbyberg och planerade samarbetet, berättar hon.

Det är oftast i köket hon sitter och skissar på sina kostymer. Det har hon också gjort till de båda operorna i Tyskland.

När vi hörs på telefon nästa gång har det gått några veckor. På grund av pandemin blev inget riktigt som hon och ensemblen i Mannheim tänkt sig. Det var till exempel inte alls meningen att Bente skulle åka hem till Sverige och fira jul och nyår tillsammans med sambon Jonas Nordberg.

– Fast det var fantastiskt att komma hem till en färdigpyntad julgran, säger hon.

Egentligen skulle hon ha stannat i Tyskland. Men på grund av de hårda coronarestriktionerna gick det inte att genomföra repetitionerna som planerat.

– Det har varit lock down från klockan åtta på kvällen till sex på morgonen, berättar hon.

Strikta regler har också gällt på Nationalteatern i Mannheim, liksom på operahusen i Sverige.

– När vi provar kostymerna måste alla ha munskydd och visir och hålla avstånd. Man får röra sig i rummet enligt en bestämd struktur hela tiden. Men det är ju inte lätt att hålla avstånd när man ska nåla plagg.

Under repetitionerna måste sångarna stå på sex meters avstånd när de sjunger.

– Så det är verkligen en utmaning att skapa dramatiska scener. Hur skildrar man kärlek och bråk när sångarna inte får ta i varann?

Hon tror ändå att pandemin kan föra med sig något bra.

– Vi måste öppna våra sinnen, och försöka hitta nya sätt att berätta på.

Jämfört med många kollegor i branschen har hon ändå klarat sig relativt bra hittills, säger hon.

– Jag har haft tur. I våras hann vi precis spela klart en dansföreställning på Kungliga Operan, en version av ”Orfeus och Euridike”. Men sommarens uppsättning i Vadstena sköts fram ett år.

Hennes kostymer till uppsättningarna i Mannheim är sinsemellan mycket olika.

– Händels oratorium är en allegori över människans psyke. Till den har jag gjort väldigt poetiska, förhöjda kostymer, bland annat några med stora vingar av trädgrenar och några fyllda av blommor.

Dräkterna till ”Nabucco” uttrycker något helt annat, de är gjorda i stil med klassiskt glamouröst 1970-tal.

– Tanken är att man ska bli översköljd estetiskt, av kostymerna, de ska vara som en smällkaramell.

Bente Rolandsdotter håller också på med att formge på kostymer till en uppsättning på Vadstena-Akademien, ”Zebran”, och till den nyskrivna musikalen ”Kärlek skonar ingen”, som bygger på Håkan Hellströms låtar och beräknas ha premiär på Göteborgsoperan i höst.

– Jag lyssnade på Håkan när jag var yngre, så det känns kul. Men det är ett jättejobb, 250 kostymer till kör och solister.

Bente Rolandsdotter har sytt sedan hon var liten, först dockkläder och senare omändringar av loppisfynd. Teater började hon också tidigt med, bland annat i amatörteatergruppen Triangelteatern. Men hon trivdes bättre bakom scenen, upptäckte hon så småningom, och började sy teaterkostymer. Senare prövade hon på olika hantverk när hon engagerade sig i medeltidsföreningen Arinholm i Kalmar.

Men det var inte förrän hon gick som lärling på Byteatern i Kalmar som 20-åring som hon till sin stora lycka började inse att hon kunde leva på sin hobby.

Vad är det som är så roligt med att vara kostymdesigner?

– Allt. Det är en möjlighet att få skapa fantasi- och drömvärldar, utopier och alternativ till det som vi upplever som verklighet och sanningar i dag. Jag har också ett enormt intresse för själva hantverket, att få uttrycka mig i färg, form och kropp.

Bente Rolandsdotter är mycket förtjust i opera, det har hon varit ända sedan hon såg Mozarts ”Enleveringen av Seraljen” hemma i Kalmar som tioåring.

– För mig är det en oerhört drabbande musik, den rymmer alla stora känslor och öppnar upp en otrolig värld som man kan drömma sig bort i.

Vad är din drivkraft?

– Jag vill att folk ska känna att de vågar saker. Att våga drömma stora drömmar och tillåta sig att försöka sträva efter det som verkar omöjligt. Jag tror alla har den möjligheten i sig.

Samtidigt vill hon vara något av en ”estetisk filosof”, säger hon, att genom sitt formspråk delta i samtalet om vilka vi är, hur vi vill leva och i vilken slags värld vi vill leva.

I sitt arbete strävar hon medvetet för att slå hål på fördomar och avslöja genus- och maktstrukturer. Hon vill också lyfta fram kvinnliga tonsättare som ”glömts bort” av manliga musikhistorieskrivare. Därför har hon tillsammans med sopranen Hanna Fritzon och regissören Ditte Hammar startat projektet ”Den andra operan”.

– Operarepertoaren är fortfarande belastad av män. Det finns en entydig kanon. Kvinnobilden i männens operaverk är snedvriden, kvinnorna är oftast olyckligt kära och tar sina liv eller dör av någon lungsjukdom. I kvinnornas operor på 1700-, 1800-, och 1900-talen är de i stället drottningar, revolutionärer, amasoner, döttrar som gör uppror mot sina fäder. Det är helt andra berättelser, fantastiska verk av kvinnor som var stora på sin tid. Varför har vi inte fått njuta av dem på flera hundra år?

Bente Rolandsdotter har blivit mycket uppmärksammad för sina kostymer. Hon är glad och tacksam över att det har gått så bra. Men vägen dit har inte alltid varit enkel. När hon gick kostymutbildningen på Stockholms Dramatiska högskola, drabbades hon av panikångest.

– Jag blev stressad över att hela tiden behöva prestera och bli värderad. Jag tappade lusten.

Det tog fem år av KBT-terapi, innan hon kände sig bra igen.

– Jag fick sänka kraven på mig själv. Det är så lätt att drabbas av vad man tror att andra tycker. Men nu har jag bättre förståelse för min egen självbild är viktig.

I dag kan hon göra det hon vill, tacka nej och ställa krav.

– Det gör inget om jag gör en dålig uppsättning någon gång. Och dåliga recensioner behöver inte alls betyda att jag själv inte är nöjd. Den känslan gör mig modigare och friare i mitt fortsatta konstnärskap.

När det här skrivs har hon återvänt till Mannheim, för att åter sitta i karantän i fem dagar, i väntan på att få fortsätta arbeta. Nu håller hon tummarna för att de båda uppsättningarna i Mannheim snart blir av. Men det är ovisst när.

– Vi har ett datum för genrep på Händeloratoriet, men inte för premiären.

Och premiären på ”Nabucco” har skjutits fram ett år.

Efter uppdraget i Mannheim väntar repetitioner på ytterligare två operauppsättningar av Krystian Lada i Schweiz, som hon gjort kostymer till.

– Men det är absolut inte läge att åka till Schweiz.

På frågan om vad hon längtar efter nu, blir svaret:

– Att få slippa ut ur karantänen. Och som vanligt efter roliga, spännande uppdrag, det längtar jag alltid efter. Privat saknar jag stimulansen från mitt sociala liv, att gå på museer, teater, konserter, träffa vänner och hälsa på familjen i Kalmar. Något händer med en när man inte har sina sociala kontakter.