Knausgård kritiserar det naturvetenskapliga sinnet i nya romanen
Vargarna från evighetens skog
Författare: Karl Ove Knausgård.
Översättare: Staffan Söderblom.
Förlag: Norstedts.
Knausgårds nya roman är en fri fortsättning på den förra, kritikerrosade ”Morgonstjärnan”. Till en början är det svårt att få öga på släktskapet. Förutom att den följer samma indelningsprincip, där en handfull gestalter ges mer eller mindre plats åt sin berättelse, är det vid första ögonkastet inte så mycket som förbinder böckerna. ”Morgonstjärnan” vilade på och drevs fram av ett underliggande spänningselement, som kom till uttryck i märkliga skeenden i samband med att ett stort, främmande astronomiskt fenomen plötsligt visar sig på natthimlen. En mystisk stjärna som tycks göra något med människorna och flytta den logiska världens gränser. Romanen var i någon mening en thriller, dock utan att spänningsdimensionen någonsin blev det väsentliga.
”Vargarna från evighetens skog” är tvärtom en lågmäld roman som knappt är intrigdriven alls. De första några hundra sidorna får man följa den 20-årige Syvert, som just muckat och med stor möda försöker hitta en plats i vuxenlivet. Det är 80-tal, han bor hos sin mamma och sin brådmogne lillebror, spelar fotboll på kvällarna och drömmer om att hitta en flickvän. Om det finns någon dramatik, så hittar man den i skuggan av Syverts pappa som varit död i tio år. Det visar sig att den lille pojkens minnen av fadern inte har stämt särskilt bra överens med verkligheten, och Syvert bestämmer sig för att undersöka hans historia. Den rätt klichéartade nyckeln till denna historia blir några gamla brev som hittas i en kartong i garaget. De är skrivna med kyrilliska bokstäver och pekar mot en mystisk del av faderns liv i Sovjetunionen.
Men bara lugn, det utvecklar sig inte till en jakt på sanningen i något slags kallkrigsspiondrama. Det skulle Knausgård aldrig drömma om. Hans stora kärlek är människolivets banalitet och det hittar man inte i den sensationella plotten.
Man kan kanske vända på det och säga att Knausgård i första hand är intresserad av det spektakulära som finns i det allra närmsta vardagslivet. Den nu redan tio år gamla succéromanen ”Min kamp” i sex volymer handlade i hög grad om att hitta en singulär kärna i en helt typisk skandinavisk tillvaro anno 2010. Att ta upp ett sandkorn på stranden och uppleva det som något enskilt och i dess fulla rätt. Man kan hävda att framställningen ändå fick något sensationellt över sig på grund av hypen som omgärdade själva det autofiktiva projektet. Knausgårds eget liv kunde inte frigöra sig från det massmediala medvetandet.
”Den rätt klichéartade nyckeln till denna historia blir några gamla brev som hittas i en kartong i garaget. De är skrivna med kyrilliska bokstäver och pekar mot en mystisk del av faderns liv i Sovjetunionen. Men bara lugn, det utvecklar sig inte till en jakt på sanningen i något slags kallkrigsspiondrama. Det skulle Knausgård aldrig drömma om. Hans stora kärlek är människolivets banalitet och det hittar man inte i den sensationella plotten.”
Den auran finns inte omkring de två senaste rent fiktiva böckerna. Med ”Morgonstjärnan” och ”Vargarna från evighetens skog” visar Knausgård att han är en mästare i att långsamt och över flera hundra sidor bygga upp gestalter till verkliga karaktärer, flerdimensionella varelser som vi inte kan låta bli att komma nära, leva oss in i och tänka på efter läsningen – trots att det nu kanske handlar om en naiv 20-åring som slår dank i en norsk småstad och lever ett hopplöst typiskt liv.
Knausgårds författarskap präglas emellertid inte bara av det banala. Ofta är det banala en ingång till större idéhistoriska och filosofiska diskussioner som presenteras i långa essäistiska stycken, mer eller mindre smidigt inlemmade i handlingen. Det är framför allt i tankegodset som släktskapet till ”Morgonstjärnan” blir tydligt. Det verket handlade i grund och botten om det rationalistisk-empiriska naturvetenskapliga paradigmet som präglar våra föreställningar om moral, mellanmänskliga förbindelser och individens plats på jorden. Där gjorde Knausgård ett fullständigt makalöst arbete med att märka ut gränserna för det vetenskapliga sinnet när det gäller de stora grundläggande frågorna. När stjärnan visar sig på himlen kan astronomerna (det är dem man frågar) inte förklara dess innebörd. Det är en hisnande beskrivning av människan som förlorat all symbolisk förståelse, som bara kan se ett klot på himlen och inte ett omen om den ondska som sakta men säkert smyger sig in i världen.
I den nya romanen finns samma tonvikt vid fixeringen vid den naturvetenskapliga förklaringsmodellen. Den uttrycks genom den andra huvudgestalten i boken, den ryska Alevtina, biolog på universitetet i Moskva. (Jo, det finns en förbindelse mellan henne och Syvert.) Hon har, förstår man, formats in i ett evolutionär-vetenskapligt paradigm, som arrogant avvisar varje form av erfarenhet bortom det mätbara. Det framgår att hon tvingats åsidosätta ett djupt liggande biosemiotiskt intresse för skogen och framför allt för hur träden upplever och kommunicerar med varandra. Det låter lite flummigt, men vittnar på ett vettigt sätt om ett universellt mänskligt sökande efter erfarenheter bortom vår begränsade horisont och en längtan efter ett slags upplösning i världen.
”Vargarna från evighetens skog” är en vacker, intim och ödmjuk människoskildring som värnar om det innersta i oss, det mest försvarslösa. Romanen är både en fristad för insikten om människans litenhet och som en varning mot ett allestädes närvarande naturvetenskapligt och teknologiskt paradigm.
