Jon Fosse skriver fram ett lysande mörker
Jon Fosse: Det andra namnet: Septologin I-II
Översättning: Lars Andersson.
Förlag: Albert Bonniers förlag.
Jon Fosses prosa är egensinnig, suggestiv och djärv. Med sina ständiga, nästan musikaliska omtagningar och ordströmmar, utan några hindrande punkter, skapar han, genom bok efter bok, ett slags sammanväxande litterärt universum. Där man som läsare först står och kippar efter luft inne i texten för att snart märka att vi faller in i en trygg och jämn andning. Vi har nått platsen varifrån allting kan spelas upp.
För viktigare än flödet tycks formen vara för Fosse. Liksom precisionen, den absoluta närvaron och kompositionen. Av det som kanske först känns grovt tillyxat skapar han ett existentiellt finsnickeri utan motstycke i den nordiska litteraturen.
Den nya romanen ”Det andra namnet” – eller rättare sagt de två första delarna av Fosses stora romanprojekt ”Septologin” – inleds med ett ”och”, därefter följt av ”jag ser mig stå och se på bilden”. Medvetet för Fosse in en yttre blick på hela skeendet.
Han som ser är konstnären Asle. Han har just målat en bild med endast två streck, ett lila och ett brunt, som korsar varandra som i ett kristet andreaskors. En målning lika förbryllande som självklar. Han lever ensam i byn Dylgja norr om Björgvin där han varje år har en utställning på Galleri Beyer. I Björgvin bor en annan Asle, också han konstnär. De båda är vänner och intill förväxling lika, med håret i hästsvans, en lång rock och axelremsväska. De framträder som två olika versioner av samma liv. Men där Asle I är framgångsrik och nykter kollapsar Asle II av sitt alkoholmissbruk och räddas av Asle I som tar honom till sjukhuset. Det här utvecklas i ett suggestivt rollspel, ett dubbelgångarmotiv som Fosse tydligt lockas av.
En stor del av den här berättelsen kretsar kring vårt seende, blicken och konstens närvaro. Asle försöker måla sig fram till ett lysande mörker och det som kan lysa osynligt i en bild. Han betraktar också helst sina bilder i totalt mörker. Han försöker se ”ett slags lysande mörker, ett osynligt ljus i de här bilderna som talar tyst ur dem, och som talar sant, och då, när jag har kommit in i den här synen, eller i det här sättet att se, så är det inte jag som ser, utan det är nånting som ser genom mig, liksom, och då finner jag alltid ett sätt som jag kan komma vidare på med den bilden som jag sliter med …”
I varje avgränsat skeende finns det också en paradoxal utvidgning hos Fosse. Mitt i stillaståendet anar vi en förvandlande rörelse. Därför är det här en roman där både tiden och rummet ligger märkligt öppet. Händelser i samtiden genomkorsas av avgörande ögonblick från barndomen, av Asles samliv med den nu döda hustrun Ales. Hur Asle en gång målade insmickrande landskapsbilder och hur han nu landat i en reducerad enkelhet, i målningen med två korsande streck. Konsekvent arbetar Fosse vidare med sina speglingar och dubbelheter.
Men det här är även en bok om förtvivlan och nåd, om närvaron av Gud. Om lögn och sanning, ljus och mörker och om dröm och verklighet. I ”Det andra namnet” skriver Fosse fram ett lysande mörker. Det är framför allt väldigt bra!
