Jan och Maria Berglin får högt betyg i nya samlingsalbumet
Berglins guld – de bästa serierna från 2009-2019
Författare: Jan och Maria Berglin
Förlag: Kartago
Alla som läser dagstidningar har väl stött på figurerna med de stora näsorna åtminstone någon gång; de som med skarpt eller oskarpt intellekt kommenterar vardagliga företeelser på ett sätt som inte bara klär av kejsaren alla kläder, utan lämnar självaste samtiden naken. Jan och Maria Berglins gubbar och gummor har fått mig att frustande spruta kaffe över frukostbordet mer än en gång. Nu har de samlat sina serier mellan 2009 till 2019 i ett enda album. De har döpt det till ”Berglins guld” och det är precis vad det är. Guld.
Kanske är det en generationsgrej, men för en PK-anstruken ofta privilegieanklagad medelålders vit man (inte kränkt, men sååååå ute ur matchen) passar paret Berglins serier som handen i handsken. Här finns skärpan. Här finns sarkasmerna, ironin och det satiriska anslaget. Här finns ömkligheten, hårdheten och den existentiella skörheten. Här finns det varma gränsöverskridandet och förstås elakheterna. Vi som inte har möjlighet att följa parets produktivitet i realtid kan förstås känna oss tacksamma över att få en retrospektiv betraktelse av samtiden sett ur deras ögon.
”Förutom några rejäla asgarv blir man varse tidens gång. Det var inte så länge sedan som företeelser som Postkodlotteriet, Lyxfällan, Jan Björklunds skola och jobbcoacher var något nytt.”
Kul är det på fler sätt. Förutom några rejäla asgarv blir man varse tidens gång. Det var inte så länge sedan som företeelser som Postkodlotteriet, Lyxfällan, Jan Björklunds skola och jobbcoacher var något nytt. Skiten lever förvisso vidare, men utgör väl knappast något underlag för vass humor idag.
Däri ligger möjligen en svaghet i det nära 300-sidiga albumet. En del uppslag känns helt enkelt obsoleta. En annan har med kompaktheten att göra. Nu behöver man ju inte läsa albumet som en recensent, det vill säga tämligen snabbt från pärm till pärm, men med så många rutor med i stort sett samma figurer, med så mycket text är faktiskt ganska tröttande att ta sig igenom. För man vill ju inte gärna missa något. Så bra är det.
