Iben Mondrup riktar ljuset mot övergreppen som Danmark vill glömma
Tabita
Författare: Iben Mondrup.
Översättare: Helena Hansson och Djordje Zarkovic.
Förlag: Modernista.
Nyheten slog ned som en bomb i Danmark våren 2019: 1951 förde Danmark bort 22 barn från Grönland. Utan familjernas medgivande flögs de till Danmark för att lära sig danska och bli ”civiliserade”. Efter avslöjandet tillsattes en utredning, men dåvarande statsminister Lars Løkke Rasmussen gjorde snabbt klart att det inte skulle komma någon officiell ursäkt från honom.
Iben Mondrups enastående bok ”Tabita” handlar om ett annat barn med liknande öde. Viljestarka Tabita växer upp med sin mamma och två bröder utanför Upernavik på Grönland 1965. Det är ett hårt liv utan skolgång, men kärleken är desto större. Mamma Abelone arbetar som hembiträde hos ett danskt par, Eva och Berthel. Där finns det socker och mjöl, värme och en vinylspelare. Där är livet ljust. Men något skaver. Paret kan inte få barn. När Abelone en dag kommer till arbetet med sin nyfödda son Vitus på höften och Tabita i handen börjar en idé gro. Vilken framtid kan Abelone ge sina barn? Vore det inte en god gärning för Eva och Berthel att adoptera Tabita och hennes bror?
Med rak prosa skildrar Iben Mondrup – själv dansk, men bodde på Grönland i femton år – hur djupa ärr kolonialismen kan ge. Det är ett imponerande romanbygge som löper över tio år och riktar ljuset på övergrepp som länge tystats ned. ”Tabita” är dedicerad till alla barn som tvingats glömma sig själva. Genom den här romanen får de kanske för första gången en egen röst. Jag sträckläser hänfört.
