Annons

Hyllade Samanta Schweblin: "Språket är farligt"

Som tolvåring valde Samanta Schweblin att vara tyst i ett helt år, av misstro mot språket. I sina böcker återkommer den hajpade argentinska författaren till kommunikationen och verklighetens godtycklighet – senast via små hjulförsedda mjukisdjur vid namn kentukis.
Litteratur • Publicerad 3 oktober 2022
"Vi har en jättelång tradition av litterära arbetsgrupper i Argentina, inte på universiteten utan hemma hos författare", säger Samanta Schweblin, som tror att det har gjort novellförfattare så vanliga i den delen av världen.
"Vi har en jättelång tradition av litterära arbetsgrupper i Argentina, inte på universiteten utan hemma hos författare", säger Samanta Schweblin, som tror att det har gjort novellförfattare så vanliga i den delen av världen.Foto: Fredrik Sandberg /TT
"En av jurymedlemmarna för Bookerpriset började läsa 'Räddningsavståndet' och sade att han inte kunde sluta. Han insåg att han inte gjorde sitt jobb, för han måste anteckna. Så han läste den igen och kunde inte anteckna då heller. Då började han använda en alarmklocka, och var tjugonde minut ringde den så han kunde skriva ner kommentarer. Det var det bästa beröm jag kunde ha fått", säger Samanta Schweblin.
"En av jurymedlemmarna för Bookerpriset började läsa 'Räddningsavståndet' och sade att han inte kunde sluta. Han insåg att han inte gjorde sitt jobb, för han måste anteckna. Så han läste den igen och kunde inte anteckna då heller. Då började han använda en alarmklocka, och var tjugonde minut ringde den så han kunde skriva ner kommentarer. Det var det bästa beröm jag kunde ha fått", säger Samanta Schweblin.Foto: Fredrik Sandberg /TT
"Räddningsavståndet är ett ord jag uppfann, och någon skickade ett urklipp från en argentinsk tidning där de använde ordet! Det är det vackra med litteratur. Jag pratar spanska och bor i Berlin, omgiven av spansktalande från andra delar av världen. Ibland säger de ord som får mig att tänka 'det är så precist'. Och så förstår jag inte att samhället fungerar utan det ordet!", säger Samanta Schweblin.
"Räddningsavståndet är ett ord jag uppfann, och någon skickade ett urklipp från en argentinsk tidning där de använde ordet! Det är det vackra med litteratur. Jag pratar spanska och bor i Berlin, omgiven av spansktalande från andra delar av världen. Ibland säger de ord som får mig att tänka 'det är så precist'. Och så förstår jag inte att samhället fungerar utan det ordet!", säger Samanta Schweblin.Foto: Fredrik Sandberg /TT

Hon ser sina två romaner som ett slags misslyckande. Samanta Schweblin vill framför allt skriva noveller men ibland sväller berättelsen ut till en hel bok – vilket alltså egentligen betyder att hon inte riktigt har lyckats, säger hon och skrattar.

– Tänk dig att göra något som en roman och kunna leverera det på kortare tid. Det är kraftfullare. Men för att kunna göra det måste du vara jobbigt kontrollerande och supermedveten om varje ord, säger hon energiskt, med det eftertryck som spanskans läspande "s" skapar.

Annons

Samanta Schweblin är en av de mer uppmärksammade nya latinamerikanska författarna och hennes "Räddningsavståndet" blev Bookerprisnominerad år 2017. Nu finns den filmatiserad på Netflix, och rättigheterna är sålda även till nästa roman, "Kentukis". Den handlar om små hjulförsedda mjukisdjur, som Samanta Schweblin en dag uppfann efter att ha förundrats över drönarboomen i Latinamerika.

– Jag åt lunch hos min pappa och frågade ”varför har vi inte det här?”. Pappa är ingen läsare och för första gången tittade han väldigt intresserat på mig och sade ”vi kan bli rika!”. Men jag förklarade att jag pratade om litteratur och han svarade: ”ja ja, om det är vad du kan så skriv en roman då”.

Utforskar teknikens gränser

I "Kentukis" sprids mjukisdjuren likt en löpeld över världen. De har en kamera placerad i ögonen: den som äger en följs ständigt av en främmande människas blick, och den som styr en kan i stället kika in hos en främling. I 25 berättelser möter vi till exempel en datanörd i Zagreb och en uttråkad hemmafru.

Vid en punkt i skrivandet stannade Samanta Schweblin upp och undrade: ”skriver jag verkligen om teknologi?”. Det är inget hon egentligen är intresserad av. Men boken handlar snarare om det som händer oss och det vi gör med andra, via teknologin.

Samanta Schweblin rensade bort så mycket tekniska termer hon kunde, för att boken inte skulle stämplas som science fiction. Hon ville samla alla sociala medier vi använder i en enda apparat.

– Vi lever ett superteknologiskt liv och antar att det är verkligheten men när den verkligheten skrivs in i en bok säger vi att det är science fiction. Litteraturen förebådar alltid det som komma ska, och vi vet inte teknikens gränser. "Kentuki" är ett utforskande av de gränserna, de moraliska, politiska, lagliga och våldsamma gränserna.

Språket farligt

Haltande kommunikation är något som Samanta Schweblin alltid återkommer till. De gulliga små apparaterna i "Kentukis" är först bara husdjur, som inte kan meddela sig. Men när användarna kommer på sätt att kommunicera kastas maktförhållandena om.

– När språket gör sitt inträde sker ett skifte. Husdjuret börjar prata och säger ”det här tycker jag inte om. Du gjorde något dåligt.” När de får språk får de också makt.

Att språket kan vara farligt och gäckande var något som hon upplevde redan i barndomen. Som tolvåring fick Samanta Schweblin känslan att det uppstod ett glapp mellan det hon ville säga och det som hon faktiskt sade, efter ett bråk med en vän. Hon slutade prata i ett helt år, och skolan krävde att hon skulle gå till en psykolog, som dock slog fast att hon var "normal" men understimulerad.

– Språket är vackert, för vi är det vi är på grund av språket. Alla våra mirakel som människor är länkade till språket. Men det är också väldigt farligt, säger hon.

Annons

Omgivningen blev provocerad, till och med våldsam av att hon inte pratade. Då gömde Samanta Schweblin sig bakom bokpärmarna – de blev hennes "osynlighetsmantel". Det var också då hon började skriva på allvar.

Krypande hot

Även i "Räddningsavståndet" – det avstånd en förälder högst kan avlägsna sig från sitt barn för att rädda det vid en eventuell olycka – osäkras språket. I båda romanerna är inte bara språket godtyckligt, utan hela verklighetsuppfattningen svajar.

– Ja, verkligheten är språk! Precis som språket är normalitet något vi skapar. Vad som är normalt eller inte ligger så nära vad som är verkligt och inte – eftersom det hör samman med vad vi accepterar som vår verklighet, säger Samanta Schweblin engagerat.

Romanen är också en kommentar till klimatkrisen, och räddningsavståndet mellan människan och jorden. Schweblin ville skildra ett stort problem i Argentina: de dödligt giftiga bekämpningsmedel som används på sojabönor. Hon ville ha en subtil berättelse för de som redan kände till problemet och en kraftfull för de andra.

– Det var som en omöjlig ekvation, så jag kände ”det vill jag göra”.

Boken igenom finns ett akut hot. Sättet att bygga upp spänningen bottnar i den latinamerikanska traditionen med Borges i spetsen, där fantastik handlar om känslor och stämning snarare än monster, förklarar Samanta Schweblin.

– Det som omöjligt kan hända skulle vara fantasy – men det här är mer något som troligtvis inte händer, men som kan göra det. Därför är det så hotfullt, för att det är på riktigt.

Fakta: Samanta Schweblin

Född: 1978 i Buenos Aires

Aktuell: Med boken "Kentukis" och filmatiseringen av romanen "Räddningsavståndet".

Bor: "Berlin. Jag har bott där i tio år. Jag blev inbjudan och kom dit med ett ettårsstipendium. Sedan började ge jag workshops i spanska och stannade."

Familj: "En syster, mina föräldrar som bor i Argentina – mamma är lärare på universitetet och pappa ingenjör."

Läser: "Allt. Jag är en jobbig läsare för jag slutar väldigt lätt att läsa böcker. Men det tillåter mig också att börja på många böcker. Jag läser allt omkring mig. Som ung älskade jag mest latinamerikansk litteratur och den traditionen, som Cortazar, Adolfo Bioy Casares, Juan Rulfo. Men vid runt 18–20 års ålder blev jag helt kär i nordamerikanska litteraturen. Min värld kanske inte hör dit, men språket och kommunikationen som de har med sina läsare, den påverkade mig mycket. Till exempel Freddie O'Connor, Shirley Jackson, Amy Hempel.

Kommande projekt: "Skriver på en novellsamling. 'Sju tomma hus' som kommer på svenska i januari. Jag skriver alltid på en novellsamling, det är vad jag gör hela tiden."

TT
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons