Hon tar strid genom samisk dödskallekonst

Afrikansk smyckekonst, eller en släkting till renässansens stora vita kragar? När man går närmare ser man att det tjusiga halsbandet är byggt av renars käkben, inklusive de nedslitna tänderna.

"Loaded – keep hitting our jaws" heter smycket som ingår i Sven-Harrys pågående utställning med samisk samtidskonst. "Det lilla verket", som Máret Ánne Sara säger på telefon från norska Kautokeino, har en tung, personlig och global historia.

När hon en natt i februari 2016 staplade 200 blodiga renskallar utanför Indre Finnmark Tingsrett i Tana var det inledningen till ett omfattande konstprojekt som skulle fortsätta på Documenta i Kassel och i någon form också på nästa Venedigbiennal.

Men 2016 ville hon mest väcka uppmärksamhet för sin bror som tagit strid i rätten mot norska staten för att slippa minska sin renflock (från 116 till 75 djur). Enligt staten är det nödvändigt att reglera renarnas betesområden för att säkra en ekologiskt bärkraftig rennäring. Brodern i sin tur hävdade att det inte skulle gå att leva av en så liten flock.

– Man behövde inte vara raketforskare för att se den här maktobalansen mellan en 23-årig renskötare och norska staten i kampen om att få lov att existera och leva sitt liv. Som konstnär och storasyster ville jag få samhället att se vad som händer och starta en debatt: kan ni godta det här? Kan lagverk och politik föras på ett sådant sätt att vi fråntas rättigheter, kulturarv och privat egendom?

I bakhuvudet hade Máret Ánne Sara bilder av buffelskallar från 1800-talets Nordamerika, då buffelslakten var ett sätt att lägga under sig ursprungsbefolkningens mark. Så småningom fick hon veta att buffelbenen såldes till européer som tillverkade porslin, "buffalo bone china", till överklassen.

Broderns tvist gick genom hela det norska rättssystemet samtidigt som hon fortsatte att samla renskallar, koka dem hemma i köket och rengöra dem. På Documenta i Kassel 2017 fick hon stor internationell uppmärksamhet för sitt nya och minst lika skrämmande verk, "Pile o´Sápmi", ett gigantiskt draperi gjort av 400 renskallar som har den samiska flaggan som motiv.

Både i första och andra instans vann brodern, först mot bakgrund av mänskliga rättigheter och sedan utifrån ursprungsbefolkningars rättigheter, berättar Máret Ánne Sara. Men staten fortsatte att överklaga.

Inför förhandlingarna i högsta domstolen tog hon renskalledraperiet till Oslo och hängde upp det utanför Stortinget. Bara en ledamot kom ut och diskuterade frågan.

– Här stod vi utanför Stortinget med det mest dramatiska protestverket som jag kunde tänka mig och så valde man att bara stänga ögonen.

Brodern förlorade till slut, vilket inte har hindrat Máret Ánne Sara från att fortsätta med sitt konstprojekt, bland annat i samarbete med den amerikanske smyckesdesignern Matt Lambert. Tillsammans har de gjort stora och små smycken av ett arbetsmaterial som känns tungt både fysiskt och mentalt. Hon suckar lite i telefonen.

– Hur ska man handskas med det? Jag har jobbat med det så länge och det är så nära knutet till kampen i min familj. Synen av det här tunga kalla materialet på naken hud blev väldigt stark.

Nya norska Nasjonalmuseet har nu köpt hennes renskalledraperi samtidigt som den Nordiska paviljongen i Venedig upplåts till henne och två andra konstnärer från Sápmi vid nästa biennal. Men vägen dit har varit lång.

– Det var nästan inga tidningar i Norge som skrev om utställningen på Documenta. Det var först efter internationellt intresse som det fäste i norska medier. Nu känner jag en helt annan respekt och ett nytt intresse, men det ligger mycket dedikerat arbete bakom. Vi har stått i det offentliga rummet och krävt uppmärksamhet både för våra fall och vår konst.