Hon ger röst åt kidnappade flickor

En kort notis i tidningen beskrev hur en ung flicka strövade runt i en skog i Nigeria, med sitt barn. Hon hade lyckats fly från fångenskapen hos den islamistiska extremiströrelsen Boko Haram, men hade förlorat förståndet.

Den irländska författaren Edna O'Brien blev djupt tagen av hennes öde, och skildrar det i "Flicka". Boken har hyllats för hur den "borrar i de mörkaste lagren av människans själ", och har kallats "förkrossande", "förlamande" och "hypnotisk". Edna O'Brien har själv sagt att den är olik allt hon har skrivit under sin 60-åriga karriär. Hon är visserligen känd för sina kvinnoskildringar – hennes debutbok gjorde uppror mot en irländsk, patriarkal moralsyn. Men nu var hon tvungen att ge sig ut på okänd mark.

För att lyckas reste hon till Nigeria, vid 87 års ålder.

"Jag kunde inte ha skrivit boken utan att resa dit och tillbringa mycket tid med att prata med de drabbade familjerna, men också med doktorer, sjuksköterskor och traumaspecialister. De hjälpte mig – hoppas jag – att ge historien den mänsklighet och insikt som den förtjänar", säger hon i en mejlintervju med TT – i tider utan fysiska möten föredrar hon att svara skriftligt.

Boken kretsar kring Maryam, som går i skolan när soldater från Boko Haram stormar in och kidnappar henne och hennes kompisar. De förs till ett läger, där de lever under ständiga dödshot och genomlider våldsamma sexuella övergrepp. Boken är den svåraste som Edna O'Brien har skrivit.

TT: Varför blev det viktigt för dig att berätta om de här flickorna?

"För att det är en så hemsk historia, som fortfarande inträffar. Vi får inte titta bort. Det är vår plikt som journalister och författare att göra världen uppmärksam om det här."

TT: Har boken något gemensamt med din debut "Två flickor på Irland"?

"Ja, men mina gränser har vidgats, som sig bör. Skillnaden är egentligen ämnet. Min debutbok utspelas på Irland och vittnar om mina egna erfarenheter av att vara en ung kvinna som utmanar reglerna, både religiösa och andra. Det här är en bredare, och mycket brutalare, berättelse."

Edna O'Brien mötte flera av de flickor som hade lyckats fly, och tillbringade också tid i särskilda läger för flyktingar inom landets gränser. Hon såg hur många kämpade med minnena och skammen – och hur de överlevande ofta misstänkliggjordes i sina hembyar.

O'Brien beskriver resorna till Nigeria som skakande.

"Jag såg familjer som var förkrossade över att man hade tagit deras barn och barnbarn. Jag såg flickor som flytt från Boko Haram, som aldrig kommer att återhämta sig från traumat. Jag såg grymhet, hunger och hemlöshet. Men jag såg också medkänsla. Jag såg sidor av livet och av förlust som jag aldrig hade kunnat föreställa mig."

TT: Kulturell appropriering har diskuterats inom litteraturvärlden. Vad säger du till dem som ifrågasätter att en irländsk kvinna berättar dessa flickors historia?

"Att det är dumheter. Skulle Joseph Conrad inte ha åkt till Afrika och skrivit 'Mörkrets hjärta'? Kan vi säga att JM Coetzees böcker är dåliga? Att prata om kulturell appropriering är en dold form av censur. Det som spelar roll måste ju vara bokens kvalitet, sanningshalt, och mänskligheten inom boken. Dess tyngd och övertygande berättelse. Vi behöver inte gränser inom litteraturen, vi behöver bra litteratur."